En önskan till universum

Måndag. Barnskötsel vid flyktingförläggningen.

Det är slaskväder, så idag leker alla inomhus. Ett av barnen gråter, gråter och gråter. Varje gång är det någon i gruppen som gråter. Vad gör man när den hjärtskärande gråten aldrig tar slut? När man inte har något gemensamt språk att säga tröstande ord på och ifall man hade haft ett så hade man ändå inte hittat några tröstande ord att säga. När inte ens de hjärtevarma kramarna hjälper, för det är inte kramar barnet behöver. Det som det lilla barnet mest av allt behöver är ett papper med ett beslut om att familjen får tillåtelse att stanna här i tryggheten istället för att tvingas åka tillbaka till en otrygg verklighet. Ett papper som aldrig kommer.

 

Jag kan inte föreställa mig hur det känns för alla de barn, ungdomar och vuxna som måste vänta och vänta... Hur klarar de av att leva under tiden som de väntar? Hur kan de få vardagen att rulla när allt de tänker på är det där pappret som aldrig kommer? Vem skulle kunna leva ett vanligt liv samtidigt som man bor i ett ingenmansland mellan två världar? Ett limbo bestående av en ständig väntan på att någon annan ska besluta deras framtid. Jag mår dåligt bara av att tänka på det.

 

Ett av barnen gråter. Allt jag kan göra är att omfamna barnet i en varm kram och sända iväg en liten önskan till universum om att allt ska bli bra till slut. ♥