Mitt Finland är inte rasistiskt

När jag städade för ett par dagar sedan hittade jag mina gamla fotalbum. De innehöll bland annat de här bilderna, som är tagna för ganska exakt fem år sedan. Då gick jag och mina klasskompisar andra året i gymnasiet och vi åkte iväg på en efterlängtad klassresa till Berlin. Det var lite knepigt med den där resan, för vulkanutbrotten på Island gjorde att vi blev tvungna att skjuta upp den på grund av inställda flyg. Men till sist fick vi spendera några soliga majdagar i vackra Berlin. Vi åkte U-bahn och S-bahn, hyrde cyklar och tittade på sevärdheter, shoppade i Kurfürstendamm och kände oss vuxna.

 

Och så besökte vi Sachsenhausen. Sachsenhausen är ett nazityskt koncentrationsläger som användes mellan åren 1936 och 1945. Senare användes det också av den sovjetiska staten som ett läger för tyska krigsfångar. Idag används Sachsenhausen som ett museum - en påminnelse om den tid som varit och vi aldrig får glömma bort. Flera av de ursprungliga byggnaderna finns kvar. Toaletter, sovsalar, matsalar... till och med resterna av det som var gaskammaren.

 

När man är sjutton år och beskådar detta under en klassresa, då berörs man något otroligt. Man kan inte på något vis förstå vidden av människans ondska och hat, men när man ser byggnaderna där människor har spenderat år av sina liv, när man går på grusvägarna där tusentals dödsdömda människor gått, när man ser foton på de oskyldiga individer som blivit satta i lägret (till och med små barn!) och blivit avrättade enbart för att de hade "fel" ursprung, tro, hudfärg eller läggning... då snörps hjärtat ihop. Att någon människa har kunnat göra så mot sina medmänniskor, det är ofattbart.

 

Själv står man där, sjutton år med hela livet framför sig, i en värld som är långt mera accepterande än 1930- och 1940-talets Tyskland. Man inser att ens egna problem är obetydligt små och att dagens samhälle har kommit otroligt långt på vägen bort från koncentrationslägrens och förtryckens tid.

 

I söndags var det riksdagsval här i Finland. Tyvärr visade riksdagsvalets resultat att vi kanske inte lever i ett så accepterande och fint land som jag trodde då när jag var sjutton år. Det näst största partiet i riksdagen blev Sannfinländarna - ett parti vars åsikter i stor utsträckning grundar sig på hat och fördomar. Ett parti som jag inte på något vis sympatiserar med. Många åsikter som de sannfinländska riksdagsledamöterna står för är så extrema att de faktiskt är jämförbara med de som rådde i nazityskland. Linnea sammanfattade detta i ett mycket bra blogginlägg (läs det!). Det finns riksdagsledamöter som tycker att homosexuella och invandrare ska omplaceras på Åland, att invandrare inte ska få vistas på Vasa torg, och så finns det sådana som vill tillåta hets mot folkgrupp. Och alla dessa har folket själva valt att rösta på så att de ska få ta plats i riksdagen. När jag tänker på allt detta skäms jag över att vara finländare.

 

Förbundet Ungdom mot rasism har nu efter valet startat en mycket fin kampanj på Instagram. Den går ut på att man ritar ett hjärta på sin hand och lägger upp ett foto med taggen #umrfinland. Med detta vill Ungdom mot rasism möta hatet från det parti som vill göra Finland till ett hårdare land att leva i för etniska, språkliga, religiösa och kulturella minoriteter. Ungdom mot rasism vill möta hatet med ännu större kärlek och på så sätt visa att man inte understöder de åsikter som Sannfinländarna står för. Enkelt. Simpelt. Och visst är det ju precis så vi ska göra. Vi ska inte möta hat med hat. Vi ska möta hatet med kärlek och vi ska visa att världen blir en mycket trevligare plats att leva i om man hjälper sina medmänniskor och står upp för dem som blir orättvist behandlade. Rasism är något av det värsta som finns och vi ska inte behöva tillåta den. Vi har kommit så mycket längre än så.