Årets roligaste loppisrace
Förra veckans lördag slog jag följe med mamma, Mimmi och Madde. Vi styrde kosan mot Jeppo där det var loppisrace på gång. Om jag inte räknat helt fel så blev det sommarens femte (och kanske sista?) loppisrace för min och mammas del. Jag tror att vi börjar ha loppiskvoten fylld för en tid framåt nu. Eller vid närmare eftertanke så kan man väl aldrig få loppiskvoten fylld, så det skulle inte förvåna om det blir ännu mera loppisspring innan sommaren är slut. ;)
En av lördagens mest komiska händelser, som jag fortfarande fnissar åt, var helt klart när vi parkerat på en av loppisgårdarna och Madde var först att kliva ur bilen. Hon fick med sin lasersyn genast sikte på ett gäng pinnstolar, skrek till av glädje och spurtade likt en gasell iväg tvärsöver gårdsplanen med siktet inställt på stolarna. Mimmi, mamma och jag vek oss dubbla av skratt och de som bodde på gården trodde förmodligen att vi var helt vrickade hela bunten. Det visade sig dessutom att stolarna hörde till inventarierna och inte ens var till salu. Då skrattade vi så att vi nästan kissade på oss och fick hastigt skynda iväg med bilen innan någon fick för sig att bura in oss.
Nåväl, Jeppo var det ja. Vi hade förväntat oss att Jeppo-racet skulle vara fullt av ivriga loppisshoppare, eftersom det var ordentligt reklamfört och välorganiserat med tydliga och snygga kartor, så vi startade redan klockan tio när det började. Döm om vår förvåning när alla loppisgårdar gapade tomma av besökare! Det var nästan pinsamt att gå en runda vid folks loppisbord utan att köpa någonting.
När vi hade avverkat ungefär hälften passade vi på att ta en timmes pizzapaus vid Funkis. Supergoda pizzor fick vi och med mätta magar kunde vi sedan fortsätta racea. Trots att jag själv inte gjorde några större fynd än en cupcakeformad porslinsskål var loppisracet i Jeppo ändå det roligaste på hela sommaren. Det är sällskapet som gör det, det är ett som är säkert. :)
En av lördagens mest komiska händelser, som jag fortfarande fnissar åt, var helt klart när vi parkerat på en av loppisgårdarna och Madde var först att kliva ur bilen. Hon fick med sin lasersyn genast sikte på ett gäng pinnstolar, skrek till av glädje och spurtade likt en gasell iväg tvärsöver gårdsplanen med siktet inställt på stolarna. Mimmi, mamma och jag vek oss dubbla av skratt och de som bodde på gården trodde förmodligen att vi var helt vrickade hela bunten. Det visade sig dessutom att stolarna hörde till inventarierna och inte ens var till salu. Då skrattade vi så att vi nästan kissade på oss och fick hastigt skynda iväg med bilen innan någon fick för sig att bura in oss.
Nå, värre blev det. Madde och Mimmi är tydligen sjukt pinsamma, eller snarare helt fantastiskt härliga, att ha med sig på shoppingrundor. På en annan av gårdarna såldes det några gamla träbänkar. En kvinna som inte hörde till vårt gäng råkade befinna sig på gården samtidigt (ja, på ett ställe var vi faktiskt inte ens ensamma!) och frågade försäljaren vad den bänk som var i bäst skick kostade. Tre euro, svarade försäljaren. Både Madde och Mimmi lyste upp som två gamar som fått syn på ett smaskigt kadaver för första gången på sju veckor. Problemet var bara att det endast fanns en icke-söndrig bänk kvar efter att kvinnan köpt den ena, och Madde och Mimmi ville båda ha den.
Frågan på allas läppar var givetvis huruvida de två damerna skulle ta till hårdhandskarna och slåss om saken eller om tvisten kunde avgöras med fredliga medel. Turligt nog är tjejerna väldigt fredliga varelser, så inget blod gick till spillo. Madde gav istället snällt med sig och lät Mimmi få köpa träbänken efter att hon kunnat motivera var hon i så fall skulle placera den. Och visst passar den bra framför hennes fotovägg, den där bänken? ;)
