Om livets flyktighet

Låt oss tala om döden. Döden ska inte behöva vara ett ämne som vi ständigt måste vara lite hysch-hysch om. Man ska inte behöva vara rädd för att trampa någon på tårna genom att tala om livets slut, anhöriga som går bort, känslor av sorg och saknad och ens egna rädslor gentemot döden. Döden och sorgen är inte ämnen som är tabu - de är en del av livet. Vi måste tala om döden oftare, för den är ju ständigt närvarande. Vi måste tillåta oss att sörja. Faktum är att vi bara är människor och vi är inte mer än dödliga.

 

Det senaste dygnet har varit ett av de psykiskt jobbigaste dygnen i mitt liv. Gamla sår som jag trodde hade läkt har än en gång rivits upp, samtidigt som nya har kommit till. Det sägs ju ibland att olyckor kommer i tretal, och det verkar sannerligen stämma...

 

Pojkvännens farmor somnade in igår kväll. Hon var en riktig krutgumma som levde till den aktningsvärda åldern av 103. Etthundratre år. Döden kom därmed inte som någon överraskning, men även om man på sätt och vis är beredd på att det ska ske och även om man till viss del hinner förbereda sig psykiskt så kommer ändå den där chocken. Den där känslan när allt plötsligt är så definitivt. När allt är över. Den känslan kan man aldrig förbereda sig inför.

 

När vi körde hem från bäddavdelningen sent igår kväll satt vi och pratade med tårar i ögonen, pojkvännen och jag. Vi pratade om hur fort livet kan förändras, om osäkerhet och rädslor. Och plötsligt stod den där. Älgen. Med frambenen på asfalten, på väg upp på det körfält där vi färdades. En ståtlig älg vars päls glänste i ljuset från billyktorna.

 

Genom mitt huvud flög tusen tankar samtidigt och jag skrek, vred på ratten och körde över på andra sidan vägen av ren instinkt. Sekunder senare var vi förbi älgen. Kanske passerade vi bara någon meter ifrån den, kanske hade den gått tillbaka ner i diket innan vi ens kommit fram till den. Det lär vi aldrig få veta och vi hade klarat oss med rena förskräckelsen. Med darriga spagettiben körde jag in till vägkanten och stannade bilen. Jag skakade som ett asplöv och grät hysteriskt. Tänk att den där älgen skulle komma ut på vägen framför oss, precis den där kvällen! Precis den där kvällen när ögonen redan var dimmiga av tårar och koncentrationsförmågan inte var hundra. Så ofattbart.

 

Imorse vaknade jag av att telefonen ringde. Med bultande huvudvärk och gårdagens händelser i starkt minne fick jag, som genom ett vakuum, höra att min farfar var på väg till akuten med ambulans. Min härliga farfar, vars hjärta inte är vad det brukar vara. Då svartnade det nästan för ögonen på mig. Det blev för mycket. I skrivande stund är läget under kontroll med min farfar och han får förhoppningsvis den vård han behöver. I eftermiddags satt jag bredvid hans sjukhussäng och pratade och drack kaffe med honom. Men att så många hemskheter ska behöva hända på ett och samma dygn - det är ofattbart.