Sevärt och läsvärt om psykisk ohälsa

7 kommentar(er)
 
Igår kom årets viktigaste dokumentär ut. Den är bara 28 minuter lång, så alla har tid att se den. Det är en Spotlight-dokumentär som är gjord av senaste års mediestuderande vid Åbo Akademi i Vasa och den har det något osmakliga namnet Blöd så får du hjälp. Och det är precis just det den handlar om. Om att unga i dagens Finland måste gå så pass långt som till att vara extremt nära att dö innan de faktiskt tas på allvar inom vården och får någon typ av hjälp. Mentalvården i Finland är nämligen helt åt skogen. Se dokumentären så förstår ni. Man blir minst sagt arg, förbannad, ledsen och upprörd! Det här måste få en ändring och det NU.
 
 
Jag vågar nästan påstå att alla av oss har minst en kompis, bekant eller familjemedlem som mår dåligt. Den som påstår att den inte känner någon som mår psykiskt dåligt har helt enkelt inte tittat runt sig tillräckligt noga. När vi nu en gång är inne på det här med psykisk ohälsa så måste jag därför också passa på att tipsa om Jennys blogg #Psynligt, där hon bloggar om just psykiskt ohälsa och sin kamp mot depression, ångest och självskadebeteende. Jenny är en otroligt stark tjej och hon har skrivit det som, enligt mig i alla fall, är årets viktigaste blogginlägg. Ett blogginlägg om hur man som medmänniska ska bemöta någon som mår dåligt. Läs läs läs!
#1 - Sarah Ek

Min klasskaveri håller på med ett projekt i samarbete med Kulturfonden om just psykisk ohälsa. Riktigt intressant! http://mittprojekt.ratata.fi/blogg/

Svar: Jag kikade igenom hennes blogg och det låter verkligen som ett oerhört intressant projekt. Men förmodligen också väldigt tungt. Men angeläget! Finast är verkligen det att projektet kommer att användas som undervisningsmaterial sedan när det är färdigt. Det tror jag garanterat är någonting som behövs.
TIDSTJUVEN

#2 - Jessica

Tack för tipset, jag ska se den i kväll

Svar: Berätta gärna vad du tyckte sedan! :)
TIDSTJUVEN

#3 - Österbottningen

Jag ville bara inflika att psykvården nog har stora brister precis som det framställs i den aktuella dokumentären. Inte ens den sektorn har fått undgå den berömda "osthyveln" som vi är så snabba att ta fram i Finland.

Men för att nyansera bilden något, så är jag själv mycket nöjd med den vård jag fått genom Studenternas hälsovårdsstiftelse i Vasa (tillgänglig för universitetsstudenter), då de tagit ett helhetsgrepp och följt mig under hela processen. Dessutom har samverkan mellan läkare-psykiater-psykolog fungerat smärtfritt.

Men det förminskar ju på intet sätt de problem som psykvården dras med - men samtidigt skall inte unga bli rädda för att söka hjälp från psykvården. För det värsta är nog om man inte tar kontakt, även om vården inte fungerar ultimat.

Svar: Alltså den där Studenthälsan är nog verkligen ovärderlig! Vad skulle man ta sig till utan den egentligen? Man möts alltid av så trevlig personal där och vet att de tar ens problem på allvar oavsett om de är stora eller små. Jag kan absolut tänka mig att SHVS underlättar på många vis även inom psykvården. Det är synd att det inte finns någon motsvarande vårdenhet för de unga som inte studerar vid universitet och hör till SHVS målgrupp. Och jag håller verkligen med dig om att man inte ska låta sig avskräckas från att söka vård enbart på grund av bristerna i den!
TIDSTJUVEN

#4 - Anonym

Jag valde också att söka mig till studenthälsan, praktiskt då man bor på två olika orter där de har sin verksamhet. För mig har psykologköerna varit långa men personalen på studenthälsan är mycket förstående och vana med liknande problem så medan jag väntat på psykoterapi har jag fått möjligheten att komma och prata med både sköterskor och läkare och även fått medicinering. Jag var skeptisk till medicinering i början och det kändes lite som att de vill komma lätt undan men då tredje sakkunniga föreslog den lösningen kändes det som ett bättre alternativ än inget alls. Det är skrämmande att resurserna bara fortsätter skäras ner men åtminstone på studenthälsan gör de sitt bästa.

Svar: Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter. Studenthälsan förtjänar verkligen hundra guldstjärnor!
TIDSTJUVEN

#5 - Malin Nyman

Läste först Jennys inlägg, och fann det mycket behövligt. Har själv en kär vän (under fjortisåren var hon t.o.m. min bästa vän) som lider av psykisk ohälsa (socialfobi) och det gör mig såklart oerhört ledsen för jag vet inte vad jag kan göra... så det var bra att få lite tips och råd på what to do or not to do! Sen såg jag dokumentären... Började ju gråta. Fick sån obehagskänsla. Ännu värre är det ju eftersom jag gått i samma högstadie som just denhär killen, Benjamin, men aldrig att jag sku ha vetat att han mådde sådär. Och herregud vad dåligt att han inte fick den hjälp han behövde när han behövde det som mest!! Chockad över det också. Usch och fy, det är minsann mycket som det behöver bli ändring och förbättring på i vår sjuka värld.

#6 - Jenny

Oj hjälp, jag såg först nu att jag var nämnd i din blogg! Tack för länkningen!! :) och tack för de fina orden förstås <3

Svar: Jag har tänkt tipsa om ditt blogginlägg ända sedan jag första gången läste det (har läst det typ fem gånger nu), för det är verkligen så himla himla bra! Och nu fick jag äntligen möjlighet att tipsa om det. :) Massa kramar! <3
TIDSTJUVEN

#7 - Scared

Hej! Du skriver fantastiskt bra och klokt. Något jag reagerar lite på är att du skriver "Den som påstår att den inte känner någon som mår psykiskt dåligt har helt enkelt inte tittat runt sig tillräckligt noga." Tror inte det är riktigt så enkelt. Många som lider av psykisk ohälsa väljer att dölja det och dölja det väl. Jag känner en kvinna som försökte tagit sitt liv, skulle hon ha lyckats är dina ord väldigt hårda för hennes familj som hon valde att inte berätta något för och jag lovar hon dolde det väl. Många ansåg henne som en fantastiskt öppen och glad person.
Jag lider själv av PTSD och det är heller inget som jag avslöjar för min omgivning.
Skiver om hur det är att leva med (och dölja) sin sjukdom i vardagen på min blogg: http://scared.blogg.se/
Återigen, tack för dina kloka tankar i ämnet.