Att utmana sig själv
Att våga utmana sig själv är väldigt viktigt tror jag. Man hamnar så lätt in i den där bekvämlighetszonen där man enbart gör sådant som man vet att man klarar av och känner sig trygg med. Man bara flyter med och låter andra ta hand om utmaningarna, för man har ju det så bra där i sin lilla trygghetszon. Men vet ni, ärligt talat gräver man bara ner sig i en allt djupare bekvämlighetsgrop när man låter bli att ta sig an de där uppgifterna som det kanske inte är helt självklart att man klarar av.
Med tiden blir det allt svårare att ta sig upp ur den där gropen, och just precis därför behöver man höja ribban och utmana sig själv litegrann mellan varven. Genom att våga kasta sig ut i någonting nervkittlande och spännande kan man upptäcka att man klarar så mycket mer än man hade trott. Ibland måste man helt enkelt våga för att vinna, hur läskigt det än låter.
Jag har bestämt att i år ska vara året då jag utmanar mig själv och tänjer på gränserna, så när jag fick förfrågan om att vara med i en paneldiskussion som gick av stapeln idag var jag helt enkelt tvungen att tacka ja. Paneldiskussion handlade om islam i skolan och mångkulturalitet i allmänhet. Det är två väldigt intressanta ämnen som jag personligen är intresserad av, men ni kanske kan gissa att jag var sjukt nervös imorse när jag inte hade en aning om vad jag egentligen skulle göra eller bidra med. Jag visste bara att jag skulle delta i en diskussion och komma med lite studerandeåsikter kring ämnet. Tillsammans med experter. I två timmar. Framför publik. I Åbo Akademis största auditorium. Inte inom ramarna för min bekvämlighetszon precis...
Men där satt jag alltså och såg viktig ut i två timmar, med egen mikrofon fastklämd i skjortkragen, en egen vattenflaska på bordet och papper i famnen. Och två bästisar som supporters längst fram i publiken. Jag bidrog knappast med så värst mycket vettigheter (inte så konstigt kanske med tanke på att de andra panelisterna var docenter och doktorander inom ämnet). Men jag var med. Jag vågade. Jag inflikade tankar och snubblade inte ens ner från scenen. Jag tog steget ut ur trygghetszonen och jag lyckades - wow, vilken känsla!
Idag vill jag alltså uppmuntra er alla till att utmana er själva.
Att ta ett steg, om så bara ett litet, ut ur bekvämlighetszonen.
På det personliga planet, inom studierna eller varför inte träningen.
Jag lovar att det är världens härligaste känsla när man märker att man faktiskt kan lyckas med någonting som man inte hade förväntat sig - att man klarar mer än man hade trott. Och lyckas man inte så är det inte världens undergång det heller. Huvudsaken är att man försöker.
