Konsten att släcka ned en auktionssal
Igår gjorde jag än en gång en sån där supertabbe som bara jag kan lyckas med. Jag antar att ingen är förvånad.
Vi var i Vanda på decemberauktionen vid Saga Furs. Vid ett tillfälle stod vi vid dörren på nedre våningen. Jag fick av någon outgrundlig orsak för mig att luta mig lite nonchalant och världsvant mot väggen invid dörren medan vi observerade försäljningen. Plötsligt slocknade lamporna i halva auktionssalen och auktionsutroparen samt storfräsarna och de italienska modehusen blev genast lite ifrån sig eftersom de var mitt uppe i en pågående försäljning. Auktionsutroparen drog något torrt skämt på sin knaggliga engelska och alla vände sig om för att kolla vad det var för jubelidiot som hade släckt lamporna i salen. Själv vände jag mig också om - och stirrade skräckslaget på väggen jag nyss lutat mig mot. Där fanns en lång rad med lampknappar... Tjugo knappar på rad och jag mitt klåp hade givetvis lyckats peta till ett par av dem när jag lutat mig mot väggen.
Att veta vilka av de tjugo knapparna jag kommit åt var förstås totalt omöjligt, så medan personal strömmade till för att åtgärda problemet så snabbt som möjligt backade jag diskret bakåt och försökte lite halvdiskret smälta in i mängden. Åh, vid det tillfället ville jag bara uppslukas av ett stort svart hål eller sjunka genom jorden. Så himla piiiinsamt.
Nåväl, lamporna kom på igen och auktionen fortsatte. Tyvärr lyckades den lilla incidenten ändå inte väcka de slumrande köparna desto mera och gårdagens försäljningsresultat förblev ett bottennapp. Det positiva med min ljusshow var att den i alla fall utan tvekan var den mest fartfyllda händelsen i Vanda igår. Den bjuder jag på. Och jag kommer garanterat aldrig mer att luta mig mot en vägg utan att först försäkra mig om att den saknar lampknappar.
