Det är okej att vara svag
Jag har en teori. En teori om att alla människor har en superkvinna eller superman inom sig (eller en supermänniska, för att inte vara allt för könsnormativ och inom-lådan-tänkande så här på en söndagkväll).
Den där inre superversionen av en själv kommer fram när det vanliga jaget inte räcker till - när man för sin egen eller andras skull inte har något annat val än att vara stark. Supermänniskan är lite av en alteregoversion av det vanliga jaget. Motgångar, problem och negativitet har ingen effekt på supermänniskan, utan de studsar bort precis som kulor mot en skottsäker väst. Ibland kanske de lämnar blåmärken efter sig, men ändå ingenting som går ända in i hjärtat. Supermänniskan hinner med allt, klarar allt och lyckas med allt hon tar sig an.
För vissa personer har den där inre superversionen av en eller annan orsak fått framträda så ofta att den har övertagit kommandot och byggt en skyddande fasad utåt. Problemet är bara att ingen människa är gjord för att kunna klara allt. Ingen är gjord för att ständigt ha den där stålfasaden uppe. Det funkar inte i längden, för någon gång kommer väggen emot och desto tjockare skyddsskal man byggt desto hårdare blir smällen.
Det hemska är att dagens prestationssamhälle kräver att alla människor är supermänniskor. Är man inte en supermänniska - en som har sjuttioelva bollar i luften samtidigt, presterar hundratio procent i skolan eller på jobbet (helst båda två samtidigt förstås och ett volontärjobb på katthuset därtill), tar hand om familjen, rastar sköldpaddan, håller kontakten med alla gamla lågstadiekompisar och ständigt ser tipptopp ut - så då är man en dålig människa. Då är man en svag människa.
MEN man kan inte hinna med allt och man kan inte göra allt perfekt. Man inte kan känna glädje om man inte samtidigt tillåter sig att känna sorg och smärta. Om man inte är svag så kan man inte heller vara stark. Ibland behövs den där inre supermänniskan, men den är bara en tillfällig lösning. Det är okej att vara svag. Det är okej att inte lyckas jämt.
