Nightwish på Provinssirock
Det som jag hade sett fram emot allra mest med Provinssirock i fredags var utan tvekan Nightwish. Jag har alltid varit, och kommer alltid att vara, ett stort Nightwish-fan så att se dem live var givetvis otroligt häftigt! Det finns få band som är lika bra som Nightwish (det skulle väl vara Sonata Arctica då). Få band ger en rysningar på samma vis.
Enligt mig var Nightwish minst lika bra på den gamla goda tiden då Tarja Turunen var sångerska i bandet men hon blev ju kickad. Låtar som Nemo, Sleeping Sun och Wish I Had An Angel är ju bara för fina. Som tur var hade de också med ett par av de gamla godingarna i spelschemat i fredags men till största delen spelade de förstås de nya låtarna från Imaginaerum-albumet (som snart blir film!).
Men visst är Anette Olzon också bra. Det är bara det att jag har hört diverse radiointervjuer med henne och hon verkar så... osympatisk. Så jag har liksom bara någonting personligt emot henne, trots att hon egentligen är en riktigt bra sångerska. Mycket häftig var hon hur som helst.
Det bästa hade ju ändå varit om Marco Hietala hade sjungit The Islander eller While Your Lips Are Still Red, men sådan tur har man inte.
Jag ägnade en stor del av kvällen åt att dregla över Tuomas Holopainen (inte bokstavligt då, han stod nämligen tyvärr lite för långt borta för att dreglet helt konkret skulle nå honom). Han är ju bara för bra. Och alldeles alldeles för het. Och typ världens bästa låtskrivare. Det är som fantastisk filmmusik alltihop.
Mmm, dregel dregel.
Scheisse vilken show det var! Kan ni ens tänka er vilken grym feelis det var att stå där inte allt för långt ifrån ett av sina absoluta favoritband mitt bland en massa andra Nightwish-frälsta finnar? Helt brutalt bra. Fantastiskt brutalt bra.
