Mobbning lämnar ärr för livet
* triggervarning *
Det hemskaste är att nätmobbningen har bara blivit värre sen min tid. (Bananaisland och berusad.org)
Min mobbning började redan vid dagis p.g.a att jag ville hellre leka med pojkar. Och bättre blev det inte i lågstadiet trots nya elever. Jag var 1 år äldre än alla andra och kom i puberteten tidigare än klasskamraterna.Tidigare hade jag varit ett underviktigt barn som snabbt fick övervikt. Detta förvärrade situationen såklart. Högstadiet blev rena helvetet. Bantade bort/svälte mig själv och fick bort 10 kg övervikt då jag var endast 14 år. Tyvärr upphörde inte mobbningen trots viktnedgången. Lite bättre blev det då jag skaffade min första pojkvän som hörde till det "tuffare" gänget i skolan. Men trots detta och mycket mera så blev det ett enda kaos. Högstadiet, mobbaren och mobbarens föräldrar tog inte något ansvar och sopade ALLT under mattan. Det var ju mig det var fel på.
Mobbning lämnar ärr för hela livet. Jag har försökt ta mitt liv flera gånger. Ätit mängder med psykofarmaka samt timmar med terapi. Jodå, jag är starkare idag men jag kan aldrig förlåta eller glömma allt människor har sårat mig. Jag hoppas innerligt att de får smaka på sin egen medicin någon vacker dag. Trots viktminskning, plastikkirurgi, nykterhet, fri från depression så kämpar jag varje dag med att försöka kunna älska mig själv! - Ica
Min mobbning började redan vid dagis p.g.a att jag ville hellre leka med pojkar. Och bättre blev det inte i lågstadiet trots nya elever. Jag var 1 år äldre än alla andra och kom i puberteten tidigare än klasskamraterna.Tidigare hade jag varit ett underviktigt barn som snabbt fick övervikt. Detta förvärrade situationen såklart. Högstadiet blev rena helvetet. Bantade bort/svälte mig själv och fick bort 10 kg övervikt då jag var endast 14 år. Tyvärr upphörde inte mobbningen trots viktnedgången. Lite bättre blev det då jag skaffade min första pojkvän som hörde till det "tuffare" gänget i skolan. Men trots detta och mycket mera så blev det ett enda kaos. Högstadiet, mobbaren och mobbarens föräldrar tog inte något ansvar och sopade ALLT under mattan. Det var ju mig det var fel på.
Mobbning lämnar ärr för hela livet. Jag har försökt ta mitt liv flera gånger. Ätit mängder med psykofarmaka samt timmar med terapi. Jodå, jag är starkare idag men jag kan aldrig förlåta eller glömma allt människor har sårat mig. Jag hoppas innerligt att de får smaka på sin egen medicin någon vacker dag. Trots viktminskning, plastikkirurgi, nykterhet, fri från depression så kämpar jag varje dag med att försöka kunna älska mig själv! - Ica
Dagens fråga är egentligen ingen fråga, men jag fick en kommentar i fredags som jag känner att jag vill ta upp i ett inlägg. Jag hoppas att det är okej för dig som skrev den (om inte får du säga till så raderar jag). Jag har bloggat om nätmobbning och vikten av att ta det på allvar tidigare, men jag tänkte ändå försöka sammanfatta ett par tankar som den här kommentaren väckte hos mig. Min spontana reaktion efter att jag läst din kommentar Ica är att jag bara vill ge dig en stor och varm kram. En kram från hjärtat. Det du gått igenom, det ska ingen behöva gå igenom. Du är stark som klarat av att gå vidare i ditt liv och ta dig så här långt, även om mobbningen lämnat sina spår. Du är otroligt stark och du är värd att älskas för den du är. Var stolt över dig själv! <3
"Det värsta är inte de elaka människornas elakhet,
utan de goda människornas tystnad."
- Martin Luther King
Mina råd till dig som är mobbad:
Mobbning är aldrig okej. Inte om man är 5 år, inte om man är 11 år, inte om man är 16 år och inte ens om man är 37 år. Våga berätta för en vuxen vad som händer, så att mobbningen stoppas i tid. Låt det inte gå för långt! Säg åt någon vuxen som du litar på. Det kan vara din förälder, men det kan också vara en lärare, kuratorn, skolhälsovårdaren, grannen eller mormor. Vuxna måste ta dig på allvar och hjälpa dig (det står i lagen!). Det är aldrig ditt fel att mobbningen sker. Mobbaren kanske försöker lägga över skulden för mobbningen på dig, men det är inte ditt fel. Lyssna inte på mobbaren! Spara alla "bevismaterial" och blockera sedan mobbaren på alla sociala medier.
Mina råd till dig som är förälder:
Lyssna på ditt barn. Håll koll på vad barnet eller ungdomen sysslar med på datorn och på mobilen genom att försöka hålla dig uppdaterad om vilka sociala medier barnet använder, vad som är syftet med dem och hur ditt barn reagerar när hen använt dem. Verkar ditt barn ofta bli nedstämd när hen tittar på mobilen? Då borde varningsklockorna ringa. Likaså borde varningsklockorna ringa om du märker att ditt barn är elak mot andra eller beter sig tvivelaktigt på nätet. Prata med barnet om att du är orolig och ta kontakt med skolan om det är något som inte står rätt till. Även om mobbningen numera ofta sker utanför skolan rent fysiskt så är skolan ändå den arena där mobbaren och den som mobbas träffas på riktigt och skolan har skyldighet att ta tag i mobbningsfallet.
Mina råd till dig som ser att någon är mobbad:
Snälla du, var uppmärksam! Märker du att någon i klassen mår dåligt eller mobbas? Säg det åt läraren eller en annan vuxen. Skratta inte med när ledaren för mobbningen gör narr av den person som är mobbad. Alla runt om har också ansvar - du måste våga säga ifrån! Ge inte ditt tysta godkännande till att mobbningen får fortsätta utan visa istället för den mobbade att du står på hens sida.
Mina råd till dig som jobbar med barn och unga:
Ta det på allvar. Alltid. Tänk inte att "någon annan" gör det. Det är du som kan vara den där personen som förändrar ett barns liv.
Ta det på allvar. Alltid. Tänk inte att "någon annan" gör det. Det är du som kan vara den där personen som förändrar ett barns liv.
Nu tycker jag att vi bombar kommentarsfältet med pepp och kärlek
till tjejen som delade med sig av sin berättelse! Vad vill ni säga åt henne? ♥
