2021-07-01 | 20:50:04

De oskrivna romanerna

  
Jag är en vandrande klyscha. Barnen sover och här sitter jag och tittar på bilder av dem och blir alldeles blödig över hur gulliga de är. Trots att vi haft världens jobbigaste dag med allt för mycket skrik och gråt och alldeles för korta mammanerver. 🙃
 
Jag skulle kunna skriva romaner om mina första månader som tvåbarnsmamma. Fast när sjutton jag skulle skriva dem vet jag inte, för egentiden är extremt nära nollstrecket för tillfället (vilket troligen är en delorsak till de korta mammanerverna). Jag insåg häromdagen att jag under de tre senaste månaderna har fotograferat mindre än jag gjort på många år, och den insikten gjorde mig förstås också lite ledsen. Den stackars lillasystern har inte ens fått någon Mitt första år-bok att fylla i ännu, fast en tredjedel av hennes första år snart har passerat. 
 
När storasyster var bebis njöt jag av varje sekund av bebistiden. Jag kunde ju ägna all tid åt enbart henne och medan hon sov på dagarna hann jag med god marginal med allt annat som skulle göras. Med lillasyster hinner jag njuta av sisådär var tionde minut. Däremellan är det fullt ös och hon får bara hänga med. Som tur är hon en sådan som kan amma var som helst och när som helst (helst hela tiden om hon får välja 😊), och nattetid lever hon upp till uttrycket "sova som en bebis". Hon sover som en stock i tolv timmar i sträck så länge hon får sussa i min armhåla.
 
Visst hade jag räknat med att tvåbarnslivet skulle vara intensivt, men vad jag inte hade tagit med i beräkningarna var hur stor egen vilja en verbal tvååring plötsligt kan besitta. Och hur långa dagarna blir när dagsvilan (mitt andningshål, hallå!) faller bort. Pjuuuh vilka argumentationer och gränstestningar vi har här i huset om dagarna numera. Ibland är det riktigt svårt att hålla sig för skratt och andra gånger får man räkna tyst till tio och påminna sig själv om vem som är den vuxna. 😅 Det är bara att försöka hänga med i svängarna, för jag vet ju att det är hälsosamt med de där konflikterna och att de är en del av barnets jagutveckling. 
 
 
Det är ack så spännande det här föräldralivet. Varje gång man känner att man har koll på läget och har bra rutiner i vardagen så händer det något som fallerar allt. Man lär så länge man lever. Livet må vara intensivt just nu, men det är alla dagar värt det. Att vara förälder är ett ansvar som man aldrig kan säga upp sig från, fast det garanterat finns dagar då man är både trött och uppgiven. Men att vara förälder är också något av det vackraste och största man kan vara med om här i livet. Att få älska någon så villkorslöst och gränslöst som man älskar sina barn. ❤
 
Ni förstår säkert varför det är så tyst här på bloggen numera. När tjejerna är tonåringar kommer jag säkert skratta gott åt att jag tyckte att den här småbarnstiden var krävande... 😉