Den lugnaste granjakten någonsin
Att gå på granjakt är en återkommande julfars i detta hushåll. Att sambon och jag varje år är oense om vilken gran vi ska hugga är lika säkert som att skinkan står på bordet på julafton och att tomten är far till alla barnen.
Sambon och jag har nämligen lite olika syn på hur viktigt det är att hitta Den Perfekta Julgranen, och det har tidigare år bland annat resulterat i att jag fick åka hem med genomblöta vinterskor efter att ha trampat i ett pissdike och att vi nästan tagit livet av varandra innan vi till slut hittade en gran som dög. Jag minns fortfarande den första julen vi gick på granjakt tillsammans och jag blev varse om vilken framtid som väntade... 🙈 Men trots att julgransjakten är rätt plågsam är det ändå en tradition som hör julen till, och det fina är att det alltid går att se något roligt i bedrövelsen i efterhand.
I år blir det den åttonde julen vi spenderar tillsammans, och det blev också den lugnaste granjakten någonsin. I det här höggravida stadiet och med ett blodtryck som redan är på gränsen till för högt kändes det inte riktigt som någon bra idé att försöka hålla jämn fart med sambon över stock och sten i skogen, så han fick mitt fulla förtroende att sköta granhämtandet själv det här året.
Och ni kan inte tro så smidigt det gick! Prick en timme tog det, och så whatsappade han bild på två granar som jag fick välja mellan. Nu står årets julgran färdigklädd i vardagsrummet och ser gullig ut. Perfekt är den väl inte, men jag misstänker att sambon har insett att perfekta granar inte hör julen 2018 till. Huvudsaken är att vi har något grönt och barrigt i vardagsrumshörnet.
Glaskulorna som har varit gammelfasters (?) hör till mina favoritpynt. De ser ut litegrann som taggiga såpbubblor och får hänga på säker höjd från illvilliga kattassar.
Laika har tagit sig an uppgiften som julklappsvakt under granen.
Årets julklappar blev en brokig blandning av färger och mönster. Jag struntade nämligen i att köpa julklappspapper i år och använde istället upp så många restbitar jag bara kunde från mitt lager av presentpapper.
Med papperssnören blev det ändå rätt enhetligt och juligt. Hoppas nu bara att Laika sköter sin vaktuppgift och inte biter av alla snören före julafton...