Idag är det den 20:e mars, vilket ju betyder att jag skulle haft BF idag. Men graviditeten känns redan som ljusår sedan, och jag får istället mysa med en sådan här liten sötnos; en nio dagar ung liten tjej. Vår andra dotter. ❤
Den 11:e mars anlände hon efter världens häftigaste förlossningsupplevelse (jag lovar att berätta mer om förlossningen en annan gång, för den är verkligen en historia värd att skrivas ner) och hon är redan en så självklar och älskad del av vår familj. En pusselbit som saknades.
Jag skulle ljuga om jag påstod att den första veckan på hemmaplan har varit lätt, för det har den sannerligen inte varit. Det har varit rena berg- och dalbanan av känslor för min del! Högt och lågt och allt däremellan.
Som nyförlöst och hormonell tvåbarnsmamma har jag många gånger känt att jag inte räckt till för både tvååringen och bebisen hur mycket jag än försökt. Jag har känt mig uppgiven och jag har haft konstant dåligt samvete. Men jag har samtidigt också känt mig så oändligt tacksam och stolt över mina två barn.
Jag tror inte att det är ovanligt att känna så här, men däremot känns det som att det sällan talas högt om att de här känslorna också existerar. Glädjen och kärleken är ju fortfarande gränslösa, men den där "babybubblan" ter sig verkligen lite annorlunda när det finns syskon som också behöver uppmärksamhet, bekräftelse och tid och man inte kan klona sig själv. Men sakta men säkert landar vi i det här nya livet som fyrapersonersfamilj och skapar nya rutiner för att få vardagen att rulla.
Och lillasystern, hon är en
så nöjd liten person. Hon sover och äter. Och däremellan vill hon helst mysa i famnen. Hon är på många vis
så lik sin storasyster som bebis, men samtidigt alldeles egen. Det ska bli så roligt att lära känna henne. ❤
