2021-04-26 | 19:46:00

En överraskande och häftig förlossning

Snart sju veckor efter förlossningen är det äntligen dags för min förlossningsberättelse. Att föda barn är verkligen det häftigaste jag varit med om i livet och jag är så glad att jag fått uppleva det två gånger. Den här förlossningen blev på alla vis dessutom en riktig revanschförlossning efter min första förlossning som slutade med akut snitt. Vår andra dotter anlände i raketfart – nio dagar för tidigt och tre timmar efter den första värken. 
 
 
Från inga känningar alls till täta värkar på en timme
 
Vi backar bandet till den tionde mars. Det var en helt vanlig onsdag, tio dagar före beräknat förlossningsdatum. Hade det inte varit för att slemproppen börjat lossna redan ett par dagar tidigare och att det just den här dagen kom stora slemmiga klumpar varje gång jag gick på toaletten hade jag aldrig trott att något småningom kunde vara på gång. Slemproppar är ju ändå rätt opålitliga ting och i övrigt fanns det inget som tydde på att jag snart skulle ha en bebis på utsidan istället för insidan av magen. 
 
På kvällen den där onsdagen hade jag ett distansmöte på agendan. Det var klart vid halv åtta och eftersom jag är föreningens sekreterare satt jag kvar en stund på min pilatesboll vid datorn när mötet var avslutat och skrev protokoll som jag mailade ut. Kvart över åtta stängde jag datorn och så var det dags för de vanliga kvällsrutinerna med tvååringen. Läsa bok, äta gröt, byta om, borsta tänder och säga godnatt. Vid nio när jag kramade den blivande storasystern godnatt och sambon tog över nattningen kände jag ett par sammandragningar. Det var fortsättningsvis inget märkvärdigt – jag hade haft sporadiska sammandragningar kvällstid i många veckors tid, så de var väntade. 
 
En timme senare, det vill säga klockan tio, blev sammandragningarna lite mer intensiva och jag började misstänka att det kanske var förvärkar och inte de vanliga kvällssammandragningarna trots allt. För säkerhets skull skickade jag ett meddelande till mamma att något kanske var på gång så att hon skulle ha mobilen nära under natten. Hon hade lovat att komma och sköta tvååringen när vi skulle åka in till förlossningen men bor en halvtimme bort så man behöver ju vara lite förutseende. 
 
Eftersom min latensfas ändå varade ungefär ett halvt dygn under förra förlossningen så tänkte jag att något knappast skulle hända under natten i alla fall, så jag tog en Panadol och gjorde mig redo att gå och sova. Tji fick jag... 😉 Det tog bara en halvtimme tills jag behövde börja andas mig genom sammandragningarna, så då skickade jag till mamma att det nog är säkrast att hon kommer till oss redan över natten. Ifall om.
 
 
En fokuserad bilfärd
 
Sedan gick saker och ting snabbt. Kvart över elva svängde mammas bil in på gården och då satt jag i köket och åt en smörgås medan jag blundande andades genom sammandragningarna när de kom. Fortsättningsvis kändes de inte på något vis olidliga men de kom allt tätare. Det gick inte längre att undgå att förlossningen hade startat. Nu i efterhand förstår jag knappt hur jag kunde vara så chill i det skedet.
 
Med min förra förlossning i bagaget visste jag (och sambon) att det är bättre att åka in när magkänslan säger det istället för att vänta tills det känns "olidligt", så en kvart efter att min mamma anlänt för att sköta den sovande tvååringen klädde sambon och jag på oss ytterkläderna för att börja bege oss mot Vasa. Jag satt i köket och andades genom värkarna medan mamma knöt mina skor och sambon tog BB-väskan i handen och gick för att köra ut bilen. 
 
Vi har ungefär en timmes bilväg till sjukhuset, och under hela bilfärden gick jag in i mig själv och fokuserade enbart på att slappna av i hela kroppen och andas djupa andetag ända ner i magen. Sambon ringde till förlossningsavdelningen redan när vi startade och förvarnade dem om att vi var på väg och att förlossningen verkade eskalera snabbt. 
 
Vi satt båda tysta hela vägen till Vasa – den ena med fokus på andningen och den andra på bilkörningen. Jag misstänker att det var bra att jag hade stängda ögon och inte såg vad hastighetsmätaren låg på under den bilfärden. 😅 Vartefter vi närmade oss Vasa kom värkarna ännu tätare och jag kände ett märkbart tryck neråt. Det kändes som att bebisen redan var på väg ut! Jag befarade att vi borde ringa och be en ambulans komma och möta oss, men när sambon sa att vi körde förbi Prisma gjorde jag mitt bästa för att hålla ut de sista kilometrarna till sjukhuset. 
 
 
Vattenavgång på sjukhusparkeringen och krystvärkar i aulan
 
Ganska exakt halv ett, natten till torsdagen den elfte mars, svängde vi in på parkeringen vid Vasa centralsjukhus. Det fanns en ledig parkeringsruta nära ingången som sambon siktade in sig på, och i samma stund som vi parkerade bilen gick fostervattnet. Jag kände hur det på en gång bara forsade ur mig, och ungefär hälften hamnade i bilen (som tur hade vi handdukar på passagerarsätet) och den andra hälften rann ner för benen när jag klev ut. Och i samma stund som vattnet gick och jag steg ur bilen kom också den första krystvärken. Livmodern drog på en gång ihop sig och hela min kropp skrek att den ville krysta. Gissa om jag var glad att vi hade tagit oss så långt som till sjukhusparkeringen!
 
På stapplande steg skyndade vi mot dörren. Vi tog sikte på den lilla dörren till höger om huvudingången och hann nästan fram innan nästa krystvärk kom. Sambon tryckte på ringklockan precis som vi blivit instruerade att göra för två år sedan när vi också kom till sjukhuset nattetid och huvudingången var låst. Den här gången blev vi dock inte insläppta, utan istället svarade en mansröst i porttelefonen att han inte får öppna den dörren. Och jo minsann – på dörren fanns en fasttejpad lapp om att den på grund av covid-19 inte används. Vaktmästaren hänvisade oss istället till huvudingången. "Men kan du inte öppna den här dörren ändå? Hon håller ju på och föder!" ropade sambon och den stackars mannen upprepade igen att vi måste gå till huvudingången.
 
Så det var bara att lyda och gå mot huvudingången istället. Sambon sprang in i förväg och nappade åt sig en rullstol som han hojtade åt mig att sätta mig i. Men aldrig i livet att jag hade kunnat sitta i det skedet – det kändes ju som att ungens halva huvud redan var ute. 😂
 
Väl inne i sjukhusets aula kom den dittills starkaste krystvärken och jag ylade instinktivt till när jag försökte hålla emot. Vi råkade stå mitt framför den stackars vaktmästaren – en äldre herreman som såg på oss med skräckslagen blick. I efterhand fick vi veta att han i panik ringt till förlossningsavdelningen och sagt att de måste komma ner och hämta mig eftersom jag föder i aulan. Stackaren blev säkert traumatiserad på kuppen. Själv var jag bombsäker på att jag bajsat på mig vid den krystvärken, vilket jag med hälften skratt och hälften skräck i rösten meddelade sambon. Han var kolugn och lovade dyrt och heligt att det inte spelade någon som helst roll om jag gjort det (vilket jag inte hade gjort), och fortsatte att leda mig mot hissarna innan nästa krystvärk kom. 
 
När vi kom upp till våning 4 och hissdörrarna öppnades möttes vi av två stycken vänliga ansikten som väntade på oss. Barnmorskorna hälsade oss glatt välkomna samtidigt som de genast ledde oss raka vägen in i en förlossningssal. Där var det snabba ryck att få av mig byxor och skor. Under tiden som sambon ställde ner BB-väskan i hörnet och tog av sig jackan hade barnmorskorna redan kastat mina skor till sidan, dragit av mig byxorna och hjälpt mig upp på sängen. "Det är bara att börja krysta när nästa krystvärk kommer!" meddelade den ansvariga barnmorskan glatt efter att ha kollat läget. 
 
 
När hela kroppen samarbetar
 
Det enda som jag på förhand hade skrivit in i min förlossningsplan på det digitala rådgivningskortet Ipana, och som jag också påmint sambon flera gånger om att han måste säga till förlossningspersonalen, var att jag ville vara säker på att bebisen ligger rätt före jag börjar krysta. Vår förstfödda låg i pannbjudning och efter ett krystskede på två timmar och tre misslyckade försök med sugklocka blev det akut snitt. Så nu då barnmorskan sa att jag kunde börja krysta frågade sambon genast om de är säkra på att bebisen ligger rätt. Barnmorskan skrattade och svarade att jo, den saken behöver man inte alls fundera på den här gången – hela kalufsen syntes och bebisen var redan på väg ut. 
 
Att få klartecken att krysta var verkligen skönt eftersom värkarna var väldigt starka och hela min kropp skrek att den ville krysta. Och krystskedet den här gången var verkligen något heeelt annorlunda än jag tidigare upplevt. Varje gång jag krystade kände jag att det hände saker. Hela kroppen samarbetade. En sådan urkraft!
 
Jag kände mig supertaggad och alldeles hög på adrenalin vid varje krystvärk, tog i för kung och fosterland och när en krystvärk klingade ut väntade jag ivrigt på nästa. Barnmorskan visade hur jag skulle ligga för att få bäst kraft och så var det bara att lyssna på kroppen. Mellan krystvärkarna andades jag och samlade kraft, och stämningen i förlossningssalen var verkligen på topp. Till vänster om mig satt sambon och höll min hand och hejade på mig. Vår ansvariga barnmorska var superhärlig och otroligt peppande. Jag kände fullt förtroende till henne från första stund och hon fick mig att känna mig som rena superkvinnan. När pausen mellan krystvärkarna blev lite väl lång (ibland kunde det gå fyra minuter mellan två krystvärkar) peppade hon och pratade med oss. Fnissattacken var inte långt borta när hon frågade om vi har hund eller katt hemma efter en titt på mina svarta strumpor, fulla av katthår, som jag fortfarande hade på mig när jag födde. 
 
När huvudet nästan var ute beslutade barnmorskorna att det var bäst att göra ett klipp, eftersom de var rädda att jag annars skulle spricka. Så de klippte snabbt och smidigt och sedan tog det inte många krystningar före jag kände hur huvudet ploppade ut. Och så schwooop slank resten av bebisen ut!! 😄 Alltså den känslan!!! Heeelt obeskrivlig. Klockan 01:07 föddes hon, 3220 gram och 48,5 cm lång. Slemmig och täckt av ett lager vitt fett. Vår älskade Celine. ❤ 
 
Efter att ha fått lite hjälp med att krångla av mig kläderna på överkroppen fick jag henne på bröstet. Det var en stund jag aldrig kommer att glömma. Jag kunde knappt tro att det var sant – att hon faktiskt var här redan! Om någon hade sagt det till mig fyra timmar tidigare skulle jag trott att de skämtade. Det här var en förlossningsupplevelse jag bara kunnat drömma om. 😍
 
Full pott i apgarpoäng och världens finaste. Född en dryg halvtimme efter att vi kommit till förlossningsavdelningen.
 
Men förlossningen var förstås inte slut där. Moderkakan skulle ju också ut, men den lossnade som tur väldigt lätt och kom ut i sin helhet när barnmorskan drog i navelsträngen. Medan sambon och jag beundrade vår Celine, som såg ut som en kopia av sin storasyster som nyfödd, kallades en läkare sedan in för att sy ihop klippet och en ruptur som uppstått från det. Att bli sydd var kanske det jobbigaste med hela förlossningen och det var också första gången som jag ens reagerade på att något gjorde ont och behövde be om smärtlindring. I övrigt kände jag mig så pigg och förstod knappt att bebisen faktiskt var född redan. Allt hade gått så snabbt. 
 
Jag är så glad att jag fick allt det där som jag missade förra gången. Den första amningen. Att bara få mysa och lära känna varandra i lugn och ro. Att kunna gå i duschen genast efter förlossningen. 
 
Och förlossningsbrickan! Sällan har te och smörgåsar smakat så gott som den natten. 
 
Vi fick stanna på förlossningsavdelningen i ungefär två timmar till, och sedan förflyttades vi till BB.
 
Mjölken steg snabbt, och vi bara myste och ammade ända tills vi blev utskrivna på lördagen. Hade det inte varit för att jag inte kunde sitta på två veckor på grund av stygnen så hade det nästan varit för bra för att vara sant. 😁
 
 
Ingen förlossning är den andra lik, men just den här förlossningen skulle jag kunna göra om hur många gånger som helst. Fast gärna med lite mer förvarning.
 
Slutligen vill jag bara tacka personalen vid förlossningsavdelningen och BB vid Vasa centralsjukhus för så bra vård! Vi kände verkligen att vi var i trygga händer. ❤ Och vaktmästaren, om du läser det här så ber jag om ursäkt för eventuellt trauma och hoppas att du fortsättningsvis vågar jobba nattskiften. 

Finheter
Marias memoarer

Wow, vilken otroligt häftig historia! 😊 Den lär du aldrig glömma.

Svar: Verkligen ett minne för livet <3
TIDSTJUVEN

2021-04-26 | 21:07:30 | http://mariasmemoarer.com
NillanWik

Påminner mycket om min andra förlossning som också var i raketfart. Hade också första krystvärken vid ringklockan (på fjärde våningen) och sen var lillasyster ute inom tio minuter 😅 och precis samma som du kunde jag inte riktigt greppa hur fort det gick och i efterhand kanske man borde åkt in lite tidigare men i stunden kunde man ju inte tro det kunde ha gått så fort. Jag är tacksam för att vi inte födde på riksen eller i trafikljusen i vasa 😉 men ja, visst är kroppen helt fantastisk 🙌

Svar: Wow, häftigt med en så snabb krystfas! Det är ju skönt när man inte behöver (eller hinner) fundera på eventuell smärtlindring i alla fall. ;) Och du har alldeles rätt i att man i stunden inte kan tro att det ska gå sådär fort. Det är ju himla svårt att veta när "borde" åka in. Man vill inte åka för fort, men samtidigt kan det snabbt bli lite väl spännande om man stannar hemma för länge. Ja, heja kvinnokroppen!!
TIDSTJUVEN

2021-04-26 | 21:11:17
Linda

Vad härligt det är att föda barn alltså! Och så fin upplevelse du verkar ha fått nu andra gången! Att inte kunna sitta ordentligt känner jag väl igen efter första förlossningen. Och hur snabbt det kan gå andra förlossningen.. med Elias tog det ju också bara 3 timmar från regelbundna värkar och 5 minuters krystande 🤭💪 grattis 💕

Svar: Ja, det är ju det! Härligt, häftigt, spännande och omtumlande. :) Jag blev tipsad om att sitta på en uppblåsbar simring efter förlossningen för att sitta bekvämt och inte belasta stygnen. Men hur lätt är det att få tag en simring i mars? Totalt omöjligt kan jag meddela. Jag fick klura ut lite egna knep med diverse kuddar istället, haha. :'D Man lär så länge man lever. Så roligt att din andra förlossning också gick så snabbt! <3
TIDSTJUVEN

2021-04-26 | 21:24:46 | http://lindasjolund.blogg.se
Anonym

Min första förlossning liknade din i och med att öppningsskedet gick utan problem men krystningen drog ut på tiden och han kom till sist med sugklocka efter flera timmar och mycket om och men, då han legat snett med huvet. Har nu bf om 6 veckor med andra barnet och det här var så peppande att läsa, hoppas på en liknande upplevelse! Grattis till Celine!

Svar: Tack snälla! Åh, vad glad jag blev att du känner dig lite mer peppad inför din nästa förlossning nu. Stooort lycka till! Jag håller tummar och tår för att din andra förlossning också bjuder på en revansch. Kram <3
TIDSTJUVEN

2021-04-27 | 09:36:04
Karin

En sån underbar berättelse! Jag både grät och skrattade högt. Vilken upplevelse ni fick. Stort grattis till hela familjen! <3

Svar: Tusen tack Karin!! <3
TIDSTJUVEN

2021-04-27 | 12:20:33 | http://heimani.wordpress.com
Elin

Omg vilken historia! Verkligen spännande att få läsa. Tack att du delade med dig o grattis till fina Celine!! :)

2021-05-02 | 12:58:09
ellenlundis

Oj oj ! Jag kände spänningen i inlägget ,när jag läste den. Så skönt att det gick fort och er dotter vill ut så snabbt. Grattis igen! 🥰

2021-05-03 | 14:32:27 | http://finlandsgullet.wordpress.com/
Kommentera:
Kom ihåg mig?