Inte bara föräldrar
Förra veckans onsdag hade sambon och jag treårig förlovningsdag. Till en början hade vi inte tänkt uppmärksamma dagen desto mer – det var ju bara en helt vanlig onsdag bland så många andra helt vanliga onsdagar. Men sedan ändrade vi oss.
Det är ett faktum; när man får barn förändras ens parförhållande. Från att ha varit två och inte behövt ta någon annan än sig själv och sin partner i beaktande är man plötsligt tre (eller ännu fler, om man har riktigt tur) och familjens yngsta kommer alltid i första hand. Vardagen är långt ifrån glamourös, med bajssnack och spytrasor som återkommande inslag. Man glömmer lätt bort att visa uppskattning för varandra och efter en lång dag är det lätt hänt att båda är trötta och gnälliga när barnet väl har somnat och tystnaden lagt sig i huset. Oftast slutar det med att man bänkar sig i varsitt soffhörn framför någon tv-serie.
I höst har sambon och jag varit tillsammans i åtta (!) år och även om jag trodde att vi redan kände varandra utan och innan så har de senaste sju månaderna gjort att vi upptäckt så många nya sidor hos varandra. Att få barn har verkligen fört oss närmare varandra, även om jag plötsligt också förstår varför statistiken över separationer under småbarnsåren är hög. 😅 Barn får ett jämställt förhållande att förvandlas till rena parodin på stereotypa könsroller och närhetsbehovet mättas av all närhet man får av sitt barn. Det är sannerligen en påfrestande tid för parförhållandet om än den är kort. Men det är också en fantastisk tid.
Att se sin partner visa kärlek och omsorg till ens gemensamma barn – det värdefullaste man har – det är fantastiskt. Kärleken når helt enkelt en annan dimension. ❤
När förlovningsårsdagen närmade sig konstaterade vi att vi inte varit ute på tumanhand sedan någon gång i december. Nu har Amelie blivit så stor att det går att lämna bort henne ett par timmar utan problem, så vi lämnade henne i trygga händer med hennes mormor och morfar och hoppade i bilen och körde iväg till Jakobstad för en dejtkväll. Det kändes som om vi glömt någonting när baksätet gapade tomt.
Nästan fyra timmar på tumanhand blev det. Alldeles tillräckligt för en god middag (nästan så man hade glömt hur det är att äta utan att behöva mata eller underhålla en liten vid bordsändan och sedan plötsligt upptäcka att ens egen mat kallnat), spontan parkpromenad (utan vagn!) och väldans många skratt. Tid att se varandra och inte bara vara två föräldrar. En värdefull kväll. Det här är något jag kan rekommendera alla småbarnsföräldrar där ute att unna sig minst en gång i halvåret.
❤