Tio år efter högstadiet: klassträff
Högstadiet. Ett ord som jag tror att framkallar om inte ångest så i alla fall rysningar hos de flesta. Högstadietiden är ju en jobbig tid på så många vis. Man är inte längre riktigt barn, men inte heller vuxen. Kroppen kokar av hormoner och en vilja att passa in. Man försöker hitta ett sammanhang där man känner sig bekväm, men lyckas aldrig riktigt. Jag tror att vi är många som förknippar högstadietiden med en känsla av utanförskap, på ett eller annat sätt.
Tio år är en lång tid. Tid att förändras, utvecklas, växa upp. Hitta sitt sammanhang. I år är det tio år sedan min årskurs gick ut högstadiet, och jag och tre jämnåriga bestämde oss för att dra ihop till en klassträff för hela årskursen. Då när jag gick i högstadiet tror jag bestämt att jag skulle skrattat om någon sagt att jag skulle vara en av initiativtagarna till en klassträff tio år senare. Jag skulle inte ha trott på det. Men tio år har gjort att den där osäkra tjejen från högstadiet har blivit någon som gillar att styra upp, organisera och ordna evenemang. Och att ordna en klassträff var precis så roligt som jag tänkt att det skulle vara – speciellt när man får göra det tillsammans med tre andra pedagoger så allting går smidigt, snabbt och enkelt.
Vi bjöd in alla forna klasskamrater, bokade catering och Rökiö kvarnstuga där det finns såväl rikligt med sittplatser som all teknisk utrustning man kan behöva och spånade sedan ihop ett program. Av alla åttio på årskursen kunde hälften komma på träffen, så det var ju ändå rätt bra statistik. Min egen klass, also known as pluggisklassen, toppade förstås närvarolistan.
Och vilken klassträff det blev! Vissa i det här gänget träffar man ju varje vecka och är lite mer uppdaterad om vad de har för sig, men andra har man knappt sett skymten av på tio år så det var riktigt skoj med en reunion en fredagkväll där i början av juli.
För att göra träffen lite mer spännande och tvinga folk att umgås med andra människor än de som de kom dit med hade vi fixat nummerlappar på stolarna, och alla fick sedan dra en slumpmässig sittplats när de kom.
Själva programmet hade vi byggt upp precis som en traditionell läseordning. Kvällen började med morgonsamling, vilket innebar namnupprop enligt klass. Sedan vankades historia. Där körde vi den klassiska påståendeleken som går ut på att man ska ställa sig upp om påståendet som läses upp stämmer in på en (exempelvis "Har barn", "Är gift", "Är egenföretagare" och så vidare). På så sätt fick alla lite koll på vad som hänt under de senaste tio åren.
Efter historian var det dags för gymnastik ute på gården (=slå ner ölburkar med hjälp av en tennisboll i ett par strumpbyxor på huvudet-leken) men före det var det förstås dags för middag. Eller matrast, på rent högstadieläseordningsspråk. Björns matstudio var på plats och fixade supergod grillmat åt oss. Mums!
När gymnastiken var avklarad och alla var varma i kläderna var det dags för inget mindre än musik. Vi hade fixat ett musikquiz med olika rebusar där lagen (som delades in bordsvis) skulle lista ut vilka låtar bilderna som visades på skärmen kunde syfta på, och ställa sig upp och sjunga dem. Förstås var det ju sådana låtar som vi lyssnade på i högstadiet som var de rätta lösningarna så det blev en riktig nostalgikick.
Som avslutning innan det var dags för skolfotografering och håltimme hade vi ställt till med ett prov. Det var kanske det roligaste inslaget av dem alla på klassträffen. Med hjälp av en Kahoot! där alla fick delta via sina smartphones hade vi skapat ett antal frågor med fyra olika svarsalternativ vardera. Ni som använt Kahoot! vet säkert att man ska vara snabb samtidigt som man ska svara rätt för att samla poäng, så det blev en rafflande kamp om vem som skulle ta hem toppresultatet i provet. Frågorna handlade om händelser som inträffat när vi gick i högstadiet, lärare vi hade, klassrum vi vistades i och allmänna världshändelser från de åren vi gick i högstadiet.
Ett tips ifall någon annan där ute är i klassträffsordnartagen är att blanda olika organiserade programpunkter med fri samvaro under kvällen, för det gör att det aldrig blir tråkigt. Vi hade till och med garderat oss med lite förslag på icebreakers i programbladet ifall det skulle behövas. Jag tror och hoppas att ingen kände ångest eller utanförskap under den här träffen.
Om tio år på nytt då! Tänk, då är vi 36 år gamla... Oj.
