När vårt historiska arv känns nära
Minus tjugo grader och strålande solsken i Vasa hela dagen. Hundraårsjubileet för jägarnas återkomst firades en kall men sannerligen vacker vinterdag.
Nästan tiotusen människor hade samlats vid Vasa torg idag på förmiddagen för att beskåda paraden som hölls för att hedra jägarna – de närmare tvåtusen finländska soldater som reste till Tyskland för att få militärutbildning 1915 och tre år senare, 1918, landsteg i Vasa. Jägarrörelsen uppstod som en reaktion på förryskningsperioderna före Finland blev ett självständigt land och jägarna kom att få en betydande roll i vinterkriget och fortsättningskriget och skapade dessutom grunden för Finlands moderna försvarsmakt.
Jag har alltid haft dålig koll på historia, men på senare år har jag försökt ta igen det där jag inte lade på minnet i skolan (historia var ju "såå tråkigt") och läst in mig på sådant som det hör till att ha koll på. Jag har nämligen insett hur viktigt det är att vi är medvetna om vår historia och det som format vår identitet. Genom att förstå historien har vi lättare att förstå nutiden och reflektera över framtiden. Och jägarna, de är absolut en viktig del av vår historia.
Idag var det tusen nya soldater som paraderade genom Vasa. En av dem var min lillebror, som gör sin militärtjänstgöring i Nylands brigad.
Det var på alla vis ett stämningsfullt evenemang. När soldaterna stod uppradade i disciplinerat raka linjer på torget och militärorkestern spelade både marscher och nationalsången på blåsinstrument och trummor kunde man nästan förnimma hur storslaget allting måste ha varit för hundra år sedan. Hela evenemanget idag kändes tidlöst och väldigt mäktigt.
Efter tal, fältandakt och militärmusik på torget marscherade beväringarna längs Vasaesplanaden mot Vasklot. När man stod där bland åskådarna och huttrade i de tjugo minusgraderna kunde man bara föreställa sig hur det måste ha varit då för hundra år sedan... att som ung soldat marschera i en lika kall men mycket osäkrare tid genom Vasa.
