En äventyrlig gravidfotografering
Förra veckan bjöd på ett par otroliga soldagar. Den finaste av dem alla inföll på måndagen. Termometern visade tio minusgrader och Österbotten badade i solsken. Jag satt och åt en sen frukost och tittade ut på det härliga vädret när det plingade till i mobilen och Mimmi undrade om jag möjligtvis råkade vara ledig under förmiddagen. Vi har länge planerat att ha en gravidfotografering, men veckorna har gått i en rasande fart utan att vi lyckats hitta ett datum som passat, och nu är det plötsligt inte många dagar kvar till Mimmis BF-datum. Snabbt som attan skickade jag iväg ett JA och slängde på mig varma kläder samtidigt som jag packade med mig fotoutrustningen och hoppade i bilen.
Strålande vintersolsken i kombination med en fin kompis som frivilligt ställer upp som modell är en chans man helt enkelt inte får missa. När jag körde till Oravais var solen så bländande att jag var tvungen att fälla ner solskyddet i vindrutan för att alls se vägen. Jag tror att det var första gången för den här vintern!
Jag plockade upp Mimmi och så styrde vi kosan mot våra bästa fotoställen. Vi började vid hamnen och den där fina hästhagen en bit före hamnen. Ljuset var p-e-r-f-e-k-t och solen värmde så skönt att Mimmi inte ens frös fast hon var utan jacka. Kan inte alla vinterdagar vara så här härliga?
När vi kände oss klara i Strandbyn styrde vi kosan vidare mot nästa favoritfotoplats. Vinlax. När vi skulle svänga av från Seiplaxvägen till den mindre skogsvägen som leder ut till fritidsområdet tvekade vi dock litegrann... Vägen var plogad, men det verkade vara ett par dagar sedan eftersom det kommit ett nytt täcke med snö ovanpå den plogade vägen. Men någon annan hade kört där ändå, så jag gasade på och rattade ut till fritidsområdet. Man kan ju inte ha en höggravid kvinna med klänning att gå hur långt som helst heller! Det gick alldeles smärtfritt att köra ut till fritidsområdet, och när vi sedan pulsade genom snön ut mot stranden öppnade sig en magisk skogsglänta framför oss. Det såg ut som i en saga! Vi ylade båda till av förtjusning och konstaterade att det lätt hade varit värt att slira fast med bilen, för det blev så fina bilder.
Mimmi alltså. Hon har verkligen det där gravidglowet som alla snackar om. <3
När minneskortet visade att vi fotograferat ett par hundra bilder under en timmes tid konstaterade vi att gravidfotograferingen var klappad och klar och det var dags att åka och äta lunch och dricka något varmt innan jobbet kallade för min del. Vi tog vårt pick och pack och gick tillbaka till bilen och gjorde oss redo att köra iväg. Ingen av oss oroade oss desto mer för vägen – hade vi tagit oss dit måste vi ju kunna ta oss bort också. Men icke sa Nicke... När vi hade kört en bit drogs bilen plötsligt ur spåret och vips hade vi glidit ner mot skogen där det var djupare snö. Hjulen gick runt men ingenting hände. Det gick varken att ta sig framåt eller bakåt. Vi satt fast!
Som tur var det så fint väder att det var alldeles omöjligt att bli sur för en så världslig sak som en fastslirning. Och som de handlingskraftiga kvinnor vi är ringde vi efter hjälp, och hjälp dök snabbt upp från granngården (Tack Ted!). Slutet gott, allting gott. Vi fick fina bilder, bilen klarade sig utan skråmor och bebisen befinner sig fortfarande i magen. Det hade ju varit lagom roligt ifall den oväntade vändningen på dagen hade satt igång förlossningen... :')
Nu tycker jag att ni allihop ska gå in på Mimmis blogg och gissa när bebisen kommer till världen. Det är bara en dryg vecka kvar till det beräknade datumet! Iiih, så spännande!
