Man får väl ändra sig

Väskan är packad, jag har köpt nya handskar och imorgon bitti bär det av till skidorten Vuokatti för tre dagar fyllda av slalomåkande och roligheter. Det hela är lite lustigt, för mina vänner känner mig som en vintersporthatare av största rang och när jag berättade att jag ska till Vuokatti höll de på att kissa på sig av skratt. Jag är den som hellre stannar hemma och möglar än följer med till fjällen över påsk och den som aldrig frivilligt skulle fira nyår i en skidstuga. Men i år... i år har jag redan åkt slalom fyra gånger inom loppet av två månader. Det är fyra gånger mer än under de senaste åtta åren sammanlagt!

 

Vad som hände? Jo, jobbet hände. I år har jag fått betalt för att åka slalom ibland, och mycket motvilligt måste jag erkänna att det faktiskt är rätt roligt (!) att glida ner för backarna. Skrev jag faktiskt nyss det där? Men det allra bästa med det hela, det är ändå att få se glädjen i någons ögon när personen efter fyra timmars kämpande går från att aldrig ha stått på ett par skidor tidigare till att klara av att åka upp med liften och ner för hela slalombacken utan att falla en endaste gång. När en slalomdag innebär man kan hjälpa någon att uppnå den glädjen, då får man allt lämna sitt vintersporthat hemma.