Är ni nyfikna på hur en visdomstandsoperation går till i praktiken? Här kommer ett blogginlägg om hur jag upplevde det hela.
Jag hade tid till Vasa Centralsjukhus idag för att operera bort ett par av mina visdomständer.
På våning A7, munpolikliniken, fick jag börja med att anmäla mig och fylla i ett papper med förhandsuppgifter innan en sköterska kom och kallade in mig. På vägen till Vasa hade jag känt mig nervös, men sköterskan såg så snäll och lugn ut att min nervositet lade sig. Jag fick följa henne in till ett rum där kirurgen och en till sköterska väntade, och så började de med att berätta hur dagens operation skulle gå till. De skulle ta bort två stycken visdomständer – en upptill och en nertill på samma sida av munnen.
Efter att ha fått svälja en näve piller (värkmedicin och antibiotika) sänktes tandläkarstolen ner och behandlingen påbörjades. Jag brukar inte vara känslig för nålstick och har rätt hög smärttröskel, men bedövningssprutorna var ingen succé. När de stack bedövningssprutan i överkäken kom det till och med tårar i ögonen. Kirurgen lovade att själva bedövningen skulle vara det värsta, och att allt annat skulle gå smärtfritt.
Medan bedövningen kickade in förberedde de för operationen. Jag fick en blå duk över huvudet, så att bara munnen och näsan syntes. Det kändes skönt, för då skulle jag ju slippa se vilka verktyg de använde när de gräftade runt i min mun. Kikade jag ner mot näsan kunde jag ändå se en skymt av vad som hände, så jag höll blicken stadigt uppåt och fokuserade på att andas lugnt. Jag har aldrig varit rädd för tandläkarbesök, men med minnet av hur bedövningen inte riktigt fungerat en gång när jag var till tandläkaren (då märkte jag det först när borren orsakade en ytterst obehaglig ilning i hela min kropp) var jag lite nervös för att det trots allt kanske skulle kännas när kirurgen tog bort visdomständerna. Men det hade jag inte behövt vara orolig för. Innan han över huvudet taget började göra någonting kontrollerade han noggrant att jag inte hade någon känsel i käken längre.
Och så började själva operationen. Alla talade svenska med mig trots att de talade finska sinsemellan, och de berättade hela tiden vad som var på gång. Emellanåt tog de en kort paus för att låta mig vila käken en stund innan de satte igång igen. Den övre visdomstanden gick bort i ett huj, men den den nedre satt hårdare. Kirurgen fick hålla fast mig i hakan och ta i för allt var han var värd för att lyckas bända loss den efter att han snittat fram den. Man ska tydligen vara stark för att kunna jobba med visdomstandsoperationer. När tanden sedan lossnade gjorde den det med ett riktigt knakande och knastrande. En bit av roten lämnade kvar djupt nere i tandköttet och efter att ha försökt fiska bort den en god stund utan att lyckas bestämde kirurgen att den lilla roten får vara kvar. Han hade annars behövt borra så djupt att borrandet hade orsakat mer problem än vad tandroten kan göra. Troligen kommer den lilla rotbiten inte att orsaka några problem alls, men om det riktigt vill sig kan den klättra ut av sig själv. Fascinerande saker.
Det gick förvånansvärt snabbt och smidigt att operera bort två visdomständer. Totalt var jag inne i ungefär 45 minuter, och det som tog längst tid av de olika momenten var att sy igen en av groparna. De sydde bara i den nedre käken, där rotfiskandet hade gått av stapeln, och lät den andra gropen vara. Själva stygnen är sådana som smälter av sig själva, så jag behöver inte ens fara och plocka bort dem.
Min hamsterlook nådde nya nivåer och jag kan snart starta ett eget apotek.
Med mig ut från mottagningen fick jag två dagars sjukskrivning och en hel bunt med recept att hämta ut från apoteket. På grund av den där ena krångliga visdomstanden hamnade jag på en veckas antibiotikakur för en käkinfektion utöver värkmedicinskuren.
Känslan när halva käken var totalbedövad var aningen lustig. Det tog flera timmar innan bedövningen släppte, och att prata när tungan var bedövad var inte det lättaste. Jag kände mig som en sluddrig hamster när mamma (min privatchaufför för dagen!) och jag styrde kosan hemåt. Kylskåpet är fyllt av jogurt, blåbärssoppa och juice, så nu ska jag väl klara mig ett par dagar. Hittills har det inte blött någonting alls i munnen sedan jag kom hem och smärtan är inte alls intensiv. Än så länge i alla fall – vi får se hur det känns imorgon.
Överlag var visdomstandsoperationen en positiv upplevelse, och jag känner ingen oro alls inför att göra om allting när resten av visdomständerna ska bort. Vid Vasa Centralsjukhus kände jag mig trygg från början till slut. Ett så här smärtfritt tandläkarbesök har jag aldrig varit med om. Till er andra som ska operera bort en eller flera visdomständer kan jag bara säga att det inte är något att vara rädd för. ♥
