2017 i backspegeln

 

För ett år sedan när jag sammanfattade mitt 2016 kom jag till slutsatsen att 2016 var ett tungt år, och jag gick in i 2017 med förhoppningen om att det bara kunde bli bättre. Det stack till lite i hjärtat nu när jag läste igenom fjolårets årssammanfattning, för jag hade glömt att det var sådär tufft och att jag mådde sådär dåligt. Ibland är det tur att tiden alltid har sin gång, för tiden gör oftast att man accepterar det man inte kan förändra och att man går vidare. Och fördelen med att vara på botten är att den enda vägen ut är uppåt. 2017 blev förändringens år.

 

När jag den här gången tänker tillbaka på året som gått gör jag det med glädje. Det har varit ett fint år, fullt av roliga utmaningar och glädjeämnen. 0 procent livskris trots att jag fyllde halvvägs till 50! Om 2016 var ett skitår så var 2017 ett toppenår. 

 

Jag har jobbat heltid som handledare för ensamkommande flyktingungdomar hela året. Mitt halvårsvikariat förlängdes, och sedan förlängdes det en gång till. Det här innebär att jag har fått spendera dagarna med världens knäppaste och bästa kollegor (min erfarenhet säger att det är få arbetsplatser där man har så roligt i kafferummet som vi har). Jag har fått följa ett brokigt gäng ungdomar på deras väg in i det finska samhället och jag har fått vara en liten bit i varje individs integrationspussel. Ingen dag har varit den andra lik.

 

På vårterminen jobbade jag dessutom deltid som timlärare på högstadiet utöver handledarjobbet, så det blev rätt fullt i schemat. 

 

2017 blev ett studiefritt år och jag tror att det var precis vad jag behövde. Inkommande vår har jag dock lovat mig själv att jag ska ta tag i den där halvfärdiga magisteravhandlingen i specialpedagogik och skriva klart den en gång för alla. Om inte för annat så för att pappa ska sluta tjata.

 

De största förändringarna 2017 skedde på det privata planet. Mikael och jag blev med hus, renoverade och flyttade in. Det var inget litet projekt att totalrenovera ett 70-talshus, men vi lyckades ro det i land och flyttade in i vårt nya hem den första november. Det känns nästan lite overkligt att någon annan faktiskt bodde i det här huset ännu i april, och att det då såg helt annorlunda ut både utvändigt och invändigt. Tänk att det fanns en tid när vi var lyckligt ovetande om hur många nyanser av grå färg det finns och hur många arbetstimmar varje litet steg i en renoveringsprocess kräver. Jag är så glad att vi trots allt inte nöjde oss med att bara ändra på det mest kritiska, utan verkligen renoverade allting från grunden enligt vår egen stil och passade på att bygga tillbyggnaden till huset samtidigt – även om allting har krävt enormt med tid och energi så är det värt det. Jag är så glad att vi alltid lyssnade på varandra och kom till gemensamma lösningar när vi var oense. Nu känns det som att det är vårt hem på riktigt. ❤️

 

Även i år utökades vår familj med ett par fyrbenta familjemedlemmar. Dagen före flyttlasset skulle gå från lägenheten till huset födde Laika tre stycken kattungar på badrumsgolvet – och så hade vi plötsligt fem katter. Två av kattungarna ska få flytta till nya hem i januari, medan den tredje stannar hos oss.

 

2017 var också året då rekordmånga av mina vänner förlovade sig, gifte sig eller fick barn. Tre nära vänner har förlovat sig, två har gift sig, en fick sitt andra barn och så blev jag faster för tredje gången. Lillebrorsan blev student, jag fyllde 25 och storebrorsan fyllde 30. Det har varit festlighet efter festlighet hela året känns det som. Så mycket att fira!

 

Av förklarliga skäl fanns det varken tid eller pengar till några desto större resor eller upplevelser i år, men i juli när jag hade en veckas semester åkte jag iväg på en weekendresa till Köpenhamn med tjejgänget. Under samma semestervecka hann jag också med både en festivalhelg och ett loppisrace. Har man inte mycket till fritid får man se till att göra det bästa av det lilla man har.

 

Det ska bli roligt att ta reda på vad nästa år för med sig. Blir det ett till succéår eller blir det ett kaosår?