Giftermål och efternamn

33 kommentar(er)
 
På sistone har jag tänkt en del på det här med efternamn och hur starkt jag faktiskt förknippar efternamnet med min identitet. Det hela började när jag läste en diskussionstråd om efternamn på forumet Finlandssvenska feminister på Facebook. Visst har jag funderat på efternamn tidigare också, men nu när giftermål faktiskt blir aktuellt om ett par år känns hela frågan mycket mer relevant. Jag frågade fästmannen häromdagen hur han tänker kring vilket eller vilka efternamn vi ska ta den dag vi gifter oss. "Det är väl klart att jag tycker att du ska ta mitt namn" sa han utan att behöva fundera desto mera på saken. Han är knappast den enda mannen som ser det hela som en icke-fråga kan jag tro.
 
Jag tycker att det är så knasigt att vi lever på 2016 och kvinnan fortfarande förväntas ta mannens namn när de gifter sig. Kvinnan tvingas ge upp en del av sin identitet, medan mannens förblir oförändrad. Så som det varit i alla tider. Det är dags att gräva ner sådana ålderdomligheter tycker jag. Lika gärna som att kvinnan kan ta mannens namn i ett heteroäktenskap så kan mannen ta kvinnans namn. Eller så kan båda ta ett gemensamt nytt efternamn. Eller så kan båda få behålla sina vanliga namn. Eller så kan någondera partnern ta dubbelnamn. Oavsett vad folk väljer så är det viktigaste, enligt mig, att det hela är ett genomtänkt val och inte bara något som personerna gör för att traditionen säger så.
 
 
Saken är den att jag verkligen gillar mitt efternamn. Det är unikt, fint och ger positiva vibbar. Enligt Befolkningsregistercentralen är vi ungefär 30 personer som bär samma efternamn, och alla är förstås nära släktingar. Vi är få men nära, vi som bär detta släktnamn. Mitt efternamn har alltid varit väldigt viktigt för min identitet. Namnet säger vem jag är och varifrån jag kommer. Det berättar om mina österbottniska rötter samtidigt som det är det namn som följt mig genom livet. Mitt efternamn är jag. Utan mitt efternamn är jag bara en av alla 377361 stycken Marior i Finland. Att helt plötsligt heta något annat känns otänkbart - som att förvandlas till en annan människa.
 
Samtidigt som jag inte vill byta namn ser jag förstås ett symbolvärde i att ta samma namn som partnern när man gifter sig, trots att kärleken förstås inte sitter i namnet. Både fästmannen och jag vill gärna ha ett gemensamt efternamn som gifta, för att markera att vi är en familj. Dubbelnamn är så löjligt krångliga att jag aldrig skulle överväga att ta ett sådant, men att fästmannen skulle ta mitt namn funkar tyvärr inte heller eftersom han då skulle heta exakt likadant som min lillebror. Det skulle ju ändå bli lite väl lustigt. Det är tur att vi inte ska gifta oss inom den närmaste framtiden, för den här namnfrågan framkallar sannerligen en hel del huvudbry. ;)
Hur tänker ni andra kring giftermål och efternamn?
#1 - Pernilla

Jag har alltid känt exakt som du. I vår släkt så har vi tex. Bergmans spelmanslag som jag alltid spelat i. Att byta namn kom aldrig på frågan när vi gifte oss för två år sen. Ingen hade något att invända, inte min man heller. Han visste nog att jag ville hålla mitt namn. Efter att vi gifte oss fortsatte livet som normalt. Inget behövde bytas eller ändras någonstans. Ny för tiden är det inget som någon dera av osd tänker på. Tycker du ska vara stolt över ditt namn och stå fast vid det :)

Svar: Fint att höra att ni tyckte likadant om saken och att det gick så smidigt. :) Man behöver inte krångla till saker och ting i onödan.
TIDSTJUVEN

#2 - Anna W

Jag har alltid varit fast besluten om att jag inte kommer att byta bort mitt namn, eftersom jag gillar det, det är ganska ovanligt och dessutom finns inga mer pojkar i släkten som skulle föra vidare efternamnet (alla mina kusiner är flickor). Så, det var antingen mitt namn eller så att båda tar dubbelnamn (för tycker det känns precis lika orättvist och gammaldags att jag förväntas ta dubbelnamn men inte han). Min sambo vill inte ha dubbelnamn, så nu har vi landat i att vi båda kommer att behålla våra egna efternamn den dagen vi gitter oss. Får vi barn någon dag kommer de få dubbelnamn, alltså både mitt och sambons efternamn (o ja de blir ju lite långt men de får leva med den saken, tills de är gamla nog att välja själva då de är äldre eller byta namn om de själva vill gifta sig). Tanken på att heta olika var inget problem för min sambo, men jag hade svårt med det först, för precis som du skriver ville jag också att familjen skulle heta samma. Men ju mer jag tänker på det idag så känns det inte alls konstigt, tycker mer det är charmigt att kunna se att man kommit från olika familjer och att båda familjernas efternamn är representerade i den nya familjen. Sedan börjar det vara så vanligt idag att man i en och samma familj kan ha flera olika efternamn, så det är nog en vanesak :)

Svar: Jag håller med dig om att det känns nästan precis lika gammaldags att kvinnan tar dubbelnamn medan mannens efternamn är och förblir oförändrat. Det låter som en smart lösning att ni båda behåller era namn! :)

Men alltså det där med barn krånglar ju verkligen till saken. Nu är det ju lite fräckt att utgå ifrån att man kommer få barn förstås, men OM man någon gång får barn så ska ju de också ha efternamn... och då blir det genast mer krångligt när det finns två olika efternamn i familjen. Jag är personligen lite allergisk mot dubbelnamn så jag tror inte att jag skulle sätta dubbelnamn på barnen. Både mitt och Mikaels efternamn är dessutom så pass slagkraftiga att de gör sig bättre enskilt än i kombination, tycker jag. Jobbigt läge.

Skönt att höra att du och N kommit fram till en handlingsplan. Då finns det kanske hopp för oss också. ;)
TIDSTJUVEN

#3 - Veronica Wallgren

Jag och sambon bil ha samma efternamn och jag har svårt för att byta mitt efternamn då det är ovanligt och betyder så mycket och sambon har sagt att det inte spelar någon roll för honom. Så antingen tar vi mitt efternamn eller så hittar vi på ett eget unikt :)

Svar: Jag förstår precis det där med att efternamnet betyder mycket för en. Men på samma vis kan man ju sakna band till sitt efternamn också, så då är det förstås lättare att byta. Så bra att din sambo är öppen för förslag. :)
TIDSTJUVEN

#4 - Sofie

Fast jag är feminism på heltid tycker jag det är rätt fint, så länge inte kvinnan "tvingas" till det utan verkligen vill det själv! Själv har jag alltid tänkt att jag int vill byta ut mitt namn men nu när jag blivit äldre så skulle jag kunna tänka mig göra det eftersom sedan när man får barn skulle jag vilja att alla har samma efternamn. Inte för att det är namnet som skapar en familj men du förstår min poäng?:)

Svar: Javisst, det är ju en helt annan sak att frivilligt byta namn och att känna sig "tvingad" till att byta. Det viktigaste är att man känner att man gör valet själv. Jag tror att speciellt här i Österbotten är traditionerna kring giftermål ännu så pass starka, att många inte ens reflekterar över att det finns andra alternativ än att kvinnan tar mannens namn.

Jag förstår precis din poäng! :) Jag tycker likadant, att alla i familjen gärna får ha samma namn om man har barn, samtidigt som jag inte riktigt kan förklara varför jag tycker så. Antagligen är det väl traditionerna som har sin inverkan där också, även om jag inte skulle vilja medge det.
TIDSTJUVEN

#5 - Laura

Jag brukar lite skämtsamt säga att det enda namnet jag kan tänka mig att byta till är Bernadotte, och till och med då tror jag det skulle bli dubbelnamn! ;) Men vi är inte så många med mitt efternamn och dessutom tycker jag om det väldigt mycket, så jag kan inte tänka mig att byta efternamn den dag det eventuellt blir aktuellt. Min mamma behöll dessutom sitt efternamn då mina föräldrar gifte sig, så för mig har det alltid varit det "normala" att göra. :)

Svar: Du har med andra ord en namntradition som du känner dig trygg i. :) Kungaätterna får slänga sig i väggen!
TIDSTJUVEN

#6 - Sandra

Det här är svårt! Sambon har firma o yada yada i sitt namn, o jag har ett väldigt unikt namn som är viktigt för mig. Tror det blir dubbelnamn för min del bara för att Saga fick namnet Dahlström, så heter vi alla det sen :)

Svar: Know the feeling. Min fästmans yrkesidentitet och företag är också starkt förknippade med hans efternamn, så han ger knappast upp det i första taget han heller.
TIDSTJUVEN

#7 - Maria

Även jag har ett unikt efternamn. Just nu är vi hela 13 st med samma efternamn i Finland. Detta efternamn har vi eftersom min farfars far valde att byta sitt efternamn eftersom gammal tradition sa så. Han gifte in sig i ett hemman. Jag kommer således icke byta bort mitt unika namn och vill gärna att eventuella barn ska få mitt namn.
Jag tycker det är fritt fram att göra som man vill! Man är lika mycket familj med/utan samma släktnamn.

Svar: Vilken spännande historia bakom ditt släktnamn! Jag förstår att du vill hålla fast vid det.
TIDSTJUVEN

#8 - Charlotta

Det var verkligen ingen självklarhet för mig att byta namn heller! Det som till sist avgjorde saken var att jag absolut ville att familjen skulle heta samma sak, och att vi redan döpt dottern till mannens efternamn. Dubbelnamn ville jag inte ha då vi har två långa efternamn. Sen heter/hette både mannen och jag rätt vanliga namn, så på det sättet var det inte jättejobbigt att byta. Har man ett ovanligt och unikt namn eller tillhör en liten släkt, så hade jag nog behållit det namnet tror jag! Känner många idag som är gifta men heter olika.

Sen är det också jobbigt att byta namn, SÅ många ställen där namnet måste ändras! Eller så skiter man i det och använder sitt gamla ibland ändå, som jag gör.. Dessutom tog det över ett år efter bröllopet innan jag hade vant mig vid mitt nya namn och slutat säga fel i telefon. Jag tycker det var jobbigt att vara en "ny" person, alla mina kontakter kände ju mig under det gamla namnet så väldigt länge var jag tvungen att förklara vem jag var och att jag bytt namn sen sist.

Svar: Tack för din kommentar! Du har rätt i att det vore tacksamt att ha ett "vanligt" efternamn på det viset att det knappast är lika omvälvande att byta namn då.
Just det där med att bli en "ny" person i alla sammanhang och på alla ställen är ju väldigt skrämmande. Man är ju ändå i alla avseenden fortfarande samma människa trots att man gifter sig med någon, så att samtidigt ge upp en så stor del av sin identitet som halva sitt namn är rätt underligt.
TIDSTJUVEN

#9 - Chatarina

Visst förväntas det av en kvinna att man ska ta mannens namn men det är väl inte samma sak som att bli tvingad? Man väljer ju sist och slutligen själv. Jag är en traditionalist (yep det ordet använder jag) och jag förstår inte varför tradition ska rivas upp för jämnställdhetens skull? Ingen är väl glad över att mista ett namn som har bekräftat vem man är i så många år men det är en del av ens utveckling tycker jag.

Har alltid haft i tankarna att jag kommer att byta namn när vi gifter oss för då är jag inte längre en "flicka" utan jag är en kvinna som har en man. Jag tillhör inte honom bara för att vi delar samma efternamn precis som att jag inte är släkt med alla de som delar mitt nuvarande efternamn.

Svar: Men väljer alla faktiskt själva? Traditioner fungerar ju ofta på det sättet att de är så starkt inrotade i oss att vi knappt reflekterar över att de väldigt långt påverkar de val vi gör i livet. Jag menar inte att man ska riva upp traditioner till förmån för jämställdheten, utan jag menar att man ska fundera över VARFÖR man t.ex. byter namn. Är det för att man gillar mannens efternamn mer än sitt eget och vill heta det för att på något vis stärka känslan av att man är en familj, en gemensam enhet, eller är det för att alla bara har gjort så i alla generationer och det "hör till" att kvinnan byter namn när man gifter sig? Huvudsaken är att man tänker igenom valet och väljer medvetet.

Jag köper inte det där med att man blir kvinna när man gifter sig. Tycker snarare att det är en ryslig tanke att vigseln på något vis skulle innebära en övergångsrit från flicka till kvinna. Jag blev kvinna långt före mitt bröllop kommer gå av stapeln och min vuxenidentitet och vuxenutveckling är inte på något vis beroende av en man.
TIDSTJUVEN

#10 - Hanna Karlsson

Jag tog mannens efternamn utan att egentligen tänka. Så här elva år senare kan jag ibland känna att jag inte skulle bytt. Jag menar, hur många heter Widerberg. Det hade varit så mycket roligare att fortfarande heta det men å andra sidan hade det inte passat så bra ihop med makens förnamn.

Svar: Man får väga för- och nackdelarna. Synd att du ibland ångrat ditt beslut, men jag kan tro att du trots allt vant dig vid ditt nya namn nu efter elva år.
TIDSTJUVEN

#11 - Veronica - var dig själv, för alla andra finns redan

Intressant fråga! Har inte ens tänkt på det...

Svar: Visst är det! En fråga med många infallsvinklar och svar.
TIDSTJUVEN

#12 - Madelaine

När vi fick barn, var vi inte gifta. Under graviditeten hade jag väl lite nämnt, att iom att vi inte är gifta. Vill jag att vårt barn får mitt efternamn vid dopet. Min man var väl kanske inte helt med på noterna, hehe. Eftersom han när jag kom hem från bb bad om min hand ;) Vi gifte oss i samband med dopet och hela familjen tog hans. Försökte mig nog på att han också kunde byta, men det föll på hans efternamn. Det för att hans släktsida av namnet håller på att falla bort och känns ju sorligt om de sku dö ut. Men jag trivs i mitt efternamn, fast det nog tog mig nästan ett år att vänja sig. Så på det viset ångrar jag inte mitt val av efternamn och jag tycker vi som familj klingar fint trots att vi inte tog mitt :)

Svar: Lite sneaky strategi av din man att fria när du kom hem från BB. ;) Men fint att ni alla heter likadant och att du försonats med namnvalet.
TIDSTJUVEN

#13 - Marre

Oh, det var ett stort huvudbry för oss också! Jag har ett väldigt ovanligt efternamn (i Sverige är vi 11 vuxna som heter det, dock är inte alla släkt!), medan hans väldigt vanliga "-son"-namn för honom är väldigt förknippat med släkten som betyder oerhört mycket för honom (mitt namn är inte förknippat med min släkt). Sen har ju jag ett oerhört vanligt förnamn, precis som du ;) Det lockade inte mig att heta Vanlig Vanligsson, typ, eller rättare sagt att heta samma som några tusen andra istället för att ha min alldeles egna namnkombination. Det är ju som du skriver lite av en identitetsfråga också...

Vi ville dock heta samma, men inget dubbelnamn. Vi ville inte heller hitta på ett nytt efternamn, det kändes rätt poänglöst. Och ingen av oss ville göra den andre besviken, samtidigt som vi ju ville behålla våra namn! Det var svårt... Till sist blev det dock mitt efternamn, av olika skäl.

Det är nog bra att börja fundera redan nu hur ni vill göra! På ett sätt är det lite drygt att inte bara göra som man alltid har gjort i detta patriarkala samhälle, för då måste man ju tänka också ;)

Svar: Det låter som att ni kom fram till en bra kompromiss angående namnvalet. Vi tänker precis som ni - vill heta samma men inget dubbelnamn. Oj så mycket lättare det hade varit om fästmannen inte haft samma förnamn som min bror! Alternativet att båda skulle ta mitt efternamn faller ju genast bort.
TIDSTJUVEN

#14 - hanna, förbanna

jag är nog öppen till att byta efternamn, men inte till vilket annat namn som helst. Så pass mycket gillar jag nog mitt nuvarande. Fästmannens efternamn är för anonymt för att jag ens skulle överväga byta till det, så vi har pratat om att hitta på ett helt nytt - men det är så himmelens svårt att komma på något som känns som att vi skulle trivas med det! Dottern fick mitt efternamn, kändes som en helt naturlig sak.

kanske jag lyckas övertala fästmannen att han också ska ta mitt efternamn, då ändå två av tre i familjen har det ;) - vi vill ju att hela familjen delar namnet (och jag vill inte ha dubbelnamn). Dessutom hette hans släkt samma (vi är dock inte släkt - ganska lyckat för att vara ålänningar som i princip alla är släkt med varann) innan hans farmor gifte sig med hans farfar!

Svar: Nog är det knepigt det här med namn. Superintressant att höra hur alla har tänkt kring det hela!

Smidigt att er dotters efternamn föll sig naturligt. Du har ju sannerligen ett bra argument till varför fästmannen ska ta samma namn dessutom. ;)
TIDSTJUVEN

#15 - Madde / ★ Livet som mamma, lärare och doula i Dalarna ★

Jag gillar att leka med namn och när jag och sonens pappa blev föräldrar bestämde vi oss för att vi både ville ha efternamnen med till sonen. Därmed har han dubbelt, men det ena räknas som "mellannamn" eftersom man nuförtiden inte för ha dubbla efternamn även om det kallas så i folkmun. När min mamma gifte sig med sin man hade vi syskon hennes barndomsnamn så hon behöll det och la till sin mans efternamn också. På något vis är nog jag den som gillar dubbelt, det är fint liksom. Smaken är som baken som sagt :). Jag brukar ibland fundera på att ta min mormors flicknamn och lägga till mitt, men eftersom jag la till två mellannamn nyligen känns det som jag nog gör alla tokiga om jag kommer ha 6 namn varav 4 "namn" och 2 efternamn. ;)

Svar: Tack för din kommentar! Så intressant med en annan infallsvinkel på det hela. Jag är personligen inte alls förtjust i dubbelnamn, men förstår att det finns många som gillar sådana. :) 6 namn känns ju kaaanske lite overkill, men vill du ska du helt klart köra på det. ;) Hellre för många än för få namn.
TIDSTJUVEN

#16 - Jag är inte dum i huvudet! Jag har Aspergers syndrom!

Jag fundera med över de där för ett tag sedan. Jag har ju liksom jobbat in mitt namn och det är mitt varumärke så det är liksom inte bara att byta. Sen blir de ju så himla långt med alla namn. Och jag tror precis som med din att han inte alls är beredd att byta namn.

Svar: Jamen precis! Ens namn är ju ens personliga varumärke och identitet. Att helt plötsligt byta till något annat måste ju medföra en smärre identitetskris.
TIDSTJUVEN

#17 - Nathalie

Eftersom både jag och sambon har speciella efternamn, mitt är ett gammalt soldatnamn och hans är ett taget namn som hans släkt tog någon gång på mitten av 1900-talet tror jag, gör det att det finns ungefär 3 släkter som har mitt efternamn i Sverige (det är inte så många) och bara hans släkt som har hans efternamn. Så jag vill faktiskt inte ge upp något av namnen om det är så att vi en dag gifter oss. Om det blir dubbelnamn eller att vi bara behåller varsitt efternamn och att om det är så att barnen får ett jätteroligt dubbel-efternamn får vi se.

Svar: Har man ett namn med historia bakom så gör det ju att man har desto större orsak att behålla namnet och föra det vidare. Hoppas att ni kommer fram till någon vettig lösning på det hela ni också.
TIDSTJUVEN

#18 - Elin S

Jag förstår dina funderingar. Då vi gifte oss bytte jag bort mitt rätt så ovanliga efternamn (ca 50 pers i Finland) till hans efternamn. Men för mig var det ingen fråga om saken, kändes väldigt naturligt att byta efternamn och starta en egen familj. Dubbelnamn fanns inte på kartan eftersom båda efternamnen var så långa, skulle ha blivit super krångligt att skriva Hjortman-Söderlund hela tiden.
Men man ska ändå göra det som känns rätt för en själv!

#19 - Linda

Jag brukar sådär skämtsamt säga att jag valde min man på grund av hans efternamn. Det efternamn jag föddes med börjar på Å, och jag har hela min uppväxt hatar att vara tvungen stt göra allt sist av all mina vänner. Allt från simmärken i simskolan till studentbetyget har jag fått gå upp och hämta allra sist. Så att få ett nytt efternamn på A och "klättra upp i alfabetet" var bara roligt. Men, det är mera på skämt.
Helt seriöst har väl mitt efternamn aldrig på det sättet känts som en del av min identitet, trots att vi är en stor släkt med fin samhörighet, och vår slogan är "Glöm aldrig att du är en Åkerman". Så sitter det mera i själen än i just namnet.
Sen tror jag nog att min man hade kunnat tänka sig att byta till mitt efternamn om det inte varit för att han redan hade två döttrar med hans efternamn. Att jag sen också tog hans efternamn var nog mera en ära för mig än något tvång. :)

#20 - Ida

Nu är jag en sån där evig singel så vad jag skulle göra i en eventuell framtid beror ju helt på vad min eventuella man skulle ha för efternamn. Både mitt för- och efternamn är vanliga och jag har en hel del dubletter där ute, vilket gör att dubbelnamn inte är uteslutet för mig eftersom jag då skulle bli mer originell. Trots att jag haft en hel del problem med mitt namn så tycker jag ändå om det, det är kort, klingar bra och leder inte till allt för stora stavningsproblem. Så jag skulle ju gärna behålla mitt namn på något sätt, men samtidigt vill man ju gärna att hela familjen ska ha samma namn om man nån gång får barn. Äh, svårt det där, får se hur situationen ser ut om det någon gång blir aktuellt!

#21 - Ida

Nu är jag en sån där evig singel så vad jag skulle göra i en eventuell framtid beror ju helt på vad min eventuella man skulle ha för efternamn. Både mitt för- och efternamn är vanliga och jag har en hel del dubletter där ute, vilket gör att dubbelnamn inte är uteslutet för mig eftersom jag då skulle bli mer originell. Trots att jag haft en hel del problem med mitt namn så tycker jag ändå om det, det är kort, klingar bra och leder inte till allt för stora stavningsproblem. Så jag skulle ju gärna behålla mitt namn på något sätt, men samtidigt vill man ju gärna att hela familjen ska ha samma namn om man nån gång får barn. Äh, svårt det där, får se hur situationen ser ut om det någon gång blir aktuellt!

#22 - Christina

Jag har aldrig riktigt tänkt på den frågan, kan kanske bero på att jag inte ens är säker på att vi ska gifta oss. Men, skulle det nu vara så en dag att vi bestämmer oss för det så tror jag nog för min del att det faktiskt blir dubbelnamn. Just av den anledningen att mitt efternamn är så pass unikt ändå. Vi är bara 44 st. med mitt efternamn i Finland just nu och från vårt släkte så är det isåfall bara en som för det vidare, min kusin.

#23 - Linda

Om jag och Robb gifter oss en vacker sommarkväll någon gång i framtiden så är mina planer iallafall att lägga till hans efternamn. jag kommer därmed heta Sjölund-Åström i efternamn. och våra barn kommer ha hans efternamn :)

Intressant inlägg annars! har aldrig riktigt funderat på det såhär. men att kvinnan ska behöva BYTA efternamn till mannens när man gifter sig känns lite väl gammalt om man frågar mig. lika väl kan väl mannen ta kvinnans efternamn!

#24 - Mimmi

Intressant, själv så ogillar ja skarpt mitt efternamn och kan knappt vänta att bli av med det.. Har ju också mitt fantastiskt unika (hehe) förnamn att dras med.. Har nog alltid tänkt att jag vill byta till mannens namn, speciellt ifall det är ett lite mer annorlunda/ovanligt efternamn. Dilemmat just nu e att om jag gifter mig med min nuvarande sambo så får jag samma namn som hans mamma, min svärmor... Men sku absolut int vill ha dubbelnamn, vem sku orka skriva de överallt?! Så en liten nöt att knäcka det här med efternamn, absolut!

#25 - Petra

Både jag och min man har ovanliga efternamn, så jag valde dubbelnamn även om det är långt och väldigt krångligt att stava, speciellt för utlänningar :).

#26 - Sara

Gillar mitt efternamn och skulle inte vilja byta bort det så dubbelnamn har alltid varit plan A. Men dubbelnamn fungerar inte med sambons efternamn då våra namn liknar varandra så mycket, så jag får vel fundera om och överväga att ha olika namn även i fortsättningen.

#27 - Jennifer

Intressant fråga. Själv har jag aldrig riktigt reflekterat över valet av efternamn när man gifter sig. Jag har alltid sett det som en självklarhet att ta mannens namn, fast jag gillar mitt eget efternamn. Jag skulle inte kunna tänka mig att ha dubbelnamn eftersom det skulle bli så långt, och så vill jag ju att alla skall heta samma sak när vi bildar familj. :) Men var och en får själva göra precis som de vill.

#28 - vasabo

Idag när jag googlade runt på balkong inredning kom jag in på denna blogg(en av sveriges största inredningsbloggar), hon har din odlingslåda som inspo . Coolt! =)
haha tänkte bara skriva de hit kanske kul att veta

http://blogg.se/article/2016/may/inredningsbloggaren-tipsar-sa-pimpar-du-balkongen-billigt.html

#29 - FrökenTV, bloggen om tv och film

Jag har funderat på det och är helt säker på att jag inte vill ha min partners efternamn, isf att jag har dubbelefternamn eller något men inte att jag bara tar hans, det går bort. När min kusin gifte sig så kom de på ett gemensamt efternamn och bytte till det så det finns ju som alternativ också, lite mer papper bara :)

#30 - Marias Memoarer

Jag känner igen typ tvärtom, jag känner inget speciellt alls för mitt efternamn, annat än att det är det jag råkar heta och är van vid ;) Vi är ju flera olika Norrgård-släkten häromkring också så känns inte speciellt eller unikt att heta Norrgård tycker jag :P Tycker inte att namnet är speciellt fint eller coolt heller. Så hoppas att om jag nu nån dag hittar en karl att gifta mig med får ett riktigt fint/snyggt nytt efternamn. Inte för att jag tycker det hör till som kvinna, utan för att jag inte skulle ha nåt emot att heta något annat (om nu inte mannens namn är fult eller hopplöst att uttala) Denna attityd kan också ha lite att göra med att jag inte hett Norrgård i hela mitt liv heller, utan fram tills jag var 10 år hade jag min mammas efternamn, Kronqvist. Så att byta efternamn är inga konstigheter för mig, har jag gjort det en gång redan kan jag väl göra det igen :D

#31 - Anonym

Jaa.. alltså hur gör man den dan? Jag har funderat mycket kring hela namnbytet. Jag vill ogärna byta namn. Trivs med mitt och vill inte riktigt gärna förknippas med sambons efternamn MEN om vi får barn vill jag att alla ska ha samma efternamn. Dubbelnamn är big no-no för mig. Sambon sku gärna byta till sitt pappas efternamn eftersom han har sin mammas. Det tackar jag också gärna nej till. En annan orsak till att jag överväger att lämna med mitt flicknamn är att jag har finsk stavning på mitt förnamn och det skulle vara så jobbigt att hamna och påpeka det varje gång om jag har ett svenskt efternamn. Med finskt efternamn frågar folk alltid om stavningen. Huuuur ska man göööra för att bli nöjd?

#32 - Annie

Nu blire en lång kommentar! ;-) Varning!

Min mamma hette Sühl och min pappa Nyström och ingen ville ha den andres namn. Farfar ville att dem skulle ta hans namn han hade innan han blev adopterad, Happonen, men det ville inte mamma. Mormor tyckte dem skulle heta Olofsson, vilket var hennes flicknamn, men det vägrade bägge. Så valet föll på farmors flicknamn, Brickman, som är ett släktnamn efter en gård och är ovanligt (120pers i Sverige) men inte konstigt.

Jag heter alltså Brickman. I mitt företag har jag dock valt att inte ha med mitt namn, för jag vill kunna byta vid eventuellt giftermål. Mitt ex, som jag var förlovad med, hade ett trist son-namn, så han ville byta till mitt. Min sambo nu vägrar byta, och hans namn är väldigt unikt och i mina ögon riktigt sött. Jag skulle absolut kunna tänka mig att byta till hans. Dock vill ahn inte gifta sig ;-) Så vi har sagt att om det blir aktuellt med barn, så kommer dem få mitt efternamn, för jag vägrar heta annorlunda än mina barn. För mig är det jätteviktigt, men att jag och pappan heter samma spelar ingen roll. Men mina barn och jag ska heta samma sak. Så jag har sagt, att blir jag gravid och han inte friar, får han skylla sig själv. ;-) Och det verkade falla i ganska god jord. Men nu planerar vi varken barn eller äktenskap. Vi har det bra som sambos och vi har väldigt olika drömmar om framtiden, så det är väldigt otroligt att det någonin händer. Men om, så har vi pratat ut om det!

#33 - Tanna

I vår relation är det mera en språkfråga. Vill jag som finlandsvensk med vanligt -son efternamn byta till hans väldigt finska när den dagen kommer?
Mitt efternamn grundar sej ur en handlingskraftig släkt och så känner jag mej. Skulle jag känna mej mindre finlandsvensk eller handlingskraftig med hans efternamn?
Mina barn har sin fars efternamn och när vi levde som hel familj så var jag nog berädd att ta hans. Men den dagen kom aldrig. Nu när jag är van med både mitt och mina barns eftenamn på postlådan så känns det inte så svårt att helt enkelt lägga till ett i ordningen.
Det är inte så lätt att sicka vykort man gjorde förr till eller från familjen -son, Det blir väldigt långt.. Vi håller oss till förnamnen :)