Ett universellt behov av positiva nyheter?
Idag toppas nättidningarna av nyheten om tioårige Edvin från Sverige (en charmig liten kille som ser ut att kunna vara tagen ur vilken Sune-film som helst) som träffade jämnåriga Elin från Finland på båten mellan Umeå och Vasa i somras. Edvin har tänkt på Elin ända sedan dess och nu vill han gärna få kontakt med henne igen. I hopp om att finna henne har han satt in en efterlysning på Vasabladet. En efterlysning som sprider sig som en löpeld på alla sociala medier.
Det faktum att den här nyheten slår högre än alla nyheter om bränder, kärnvapen och världskriser idag visar att människor har ett behov av att få läsa om positiva nyheter. Vad är väl trevligare söndagsläsning än en oskyldig kärlekshistoria som sträcker sig över två nationers gränser. Det är en historia som förenar och fascinerar. Man vill ju hjälpa till och så blir man så himla nyfiken på att få veta hur det går! Kommer Edvin att finna sin Elin eller är detta en kärlekssaga med ett olyckligt slut?
Jag tror att vi behöver nyheter som dessa ibland, speciellt nu i det snölösa vintermörkret. Vi behöver lite ljuvliga historier som får oss engagerade och varma inombords. Ni minns väl alla det där videoklippet med brandmannen som räddade en stackars liten kattunge ur ett rökfyllt hus? Och det där videoklippet med soptippshunden som räddades, genomgick en askungeförvandling från att ha varit loppbiten och skabbig till att bli ren och fin och bästa kompis med en puttenuttig liten miniatyrhund som räddats ur kloakerna? Det är sådana nyheter vi behöver se och läsa om ibland.
Vi behöver lite solskenshistorier mitt i allt det elände som vi ständigt blir överösta med i nyhetssändningarna. Idag håller jag därför tummarna för att Edvin och Elin hittar varandra. Att de ubyter adresser, blir bästa brevvänner och överöser varandra med gulliga suddgummin och fina klistermärken tills de träffas på tipspromenad nästa gång.
