Hur går det att bara vara hemma?

Om några dagar är det prick ett år sedan jag sa tack och hej på jobbet och blev mammaledig. Tiden har verkligen gått otroligt snabbt och det känns då rakt inte som att jag varit borta från jobbvärlden i snart ett år. Den senaste tiden har jag nu som då fått frågor om hur länge jag tänkt vara ledig och hur det går att bara vara hemma, så andra måste visst tycka att jag varit hemma ett bra tag nu. 😅

 

Så här tänker jag just nu: jobba hinner jag garanterat göra resten av livet men Amelies småbarnsår får jag inte uppleva fler gånger. Jag vill vara hemma på heltid åtminstone tills hon är två (gärna längre) om det bara är ekonomiskt möjligt. Hemvårdsstödet man får när föräldraledigheten gått ut är ju verkligen inte något att hurra för och det gör ju tyvärr att många föräldrar tvingas ut i arbetslivet fortare än de egentligen skulle vilja. Jag lyfter på hatten för er som är ensamstående och vårdlediga med era barn – ni är grymma som fixar det! 💖

  

Små barn mår bäst hemma tänker jag. I en lugn och trygg miljö där de får utvecklas och upptäcka omvärlden i egen takt och inte behöver dela vuxna människors uppmärksamhet med en hel barngrupp. De hinner garanterat komma ut i samhället och bli självständiga och sociala individer ändå, trots att de inte tar del av dagisverksamheten under sina första år i livet. Ibland känner jag att man får en stämpel att vara gammalmodig när man väljer att stanna hemma med sitt barn länge istället för att sätta det på dagis vid ett år. Att man som modern mamma av ren principsak borde börja jobba tidigt bara för att vi kvinnor har den möjligheten här i Finland. Men som tur har vi också möjligheten att vara hemma, och det är upp till var och en att själv bestämma hur man gör.

 

Att dela föräldraledigheten jämnt med den andra föräldern så att barnet får spendera lika mycket tid med båda vore ju det ultimata, men i och med att min sambo är egenföretagare funkar det inte i vårt fall. Men det att han jobbar här hemma och har friheten att själv planera sina jobbdagar är förstås guld värt. Han är en väldigt närvarande förälder. 

 

Men hur känner jag gällande att "bara" vara hemma då? Faktum är att jag trivs väldigt bra med tillvaron just nu. Veckodagarna har en tendens att bli rätt likadana (här är det ingen skillnad på vardag och helg längre) och med ett barn som trivs bäst med tydliga rutiner finns det inga möjligheter till stora utsvävningar. Ibland känns det som att man är inne i ett ekorrhjul med matlagning, matning, blöjbyten, städ, tvätt, av- och påklädning av ytterkläder, nattningar och lek, men då brukar jag tänka att det trots allt är livets viktigaste jobb jag sysslar med just nu – att uppfostra nästa generation.

 

Amelie hänger gladeligen med på alla vardagssysslor jag gör om dagarna – allt från att hjälpa till att riva ut tvätten ur tvättmaskinen till att dammsuga golvet eller mata kaninerna – och däremellan leker vi, läser böcker, busar med katterna, bakar något eller hittar på något annat skoj. Och med små dagsprogram som passar inom ramen för rutinerna blir dagarna roliga. Det räcker oftast med någon liten aktivitet som en promenad, en träff med kompisarna som också har barn, en utfärd till mor- eller farföräldrarna eller något program ute på gården för att dagarna ska bli unika. 

 

Det är klart att alla dagar inte är roliga. Verkligen inte. Det är inget "bara" i att vara hemma med barn om ni frågar mig. Det är ett treskiftesjobb där man aldrig är ledig. Det finns stunder då man skulle vilja släppa allt vad föräldraansvar heter och få lite tid för sig själv utan att någon ständigt klättrar på en, hänger en i byxbenen eller ska bäras under ena armen. Dagar då man känner sig uppgiven, trött och otillräcklig. Dagar då man saknar det där livet utanför hemmet. Men de dagarna behöver också få finnas och alla stunder då man får se sitt barn lära sig något nytt eller göra något finurligt får de där negativa tankarna att blekna. Det är små saker som gör en glad ända in i hjärteroten – att se sitt barn brista ut i skratt när hon kikar in under soffan och upptäcker att ena katten sover där eller att se barnet smaska lyckligt när hon smakar på en ny maträtt. Jag skulle inte vilja byta bort det här hemmalivet mot något annat just nu. 

Nu blev det här ett väldigt långt och spretigt inlägg. Och längre skulle det kunna bli. Har ni orkat läsa ända hit måste jag ännu inflika (så att ingen misstolkar mig) att jag verkligen inte dömer någon som gör annorlunda än jag. Varje förälder vill det bästa för sina barn och det som är bäst för mitt barn behöver inte vara bäst för ditt barn. Sist och slutligen tror jag att det allra viktigaste är att man som förälder själv mår bra och orkar med vardagen – då mår barnen också bra. Om det då innebär att man jobbar heltid, jobbar deltid eller är hemma, det vet man bara själv vad som är "rätt".