Att få en vän

 

Kanske är det hormonerna som spökar, men jag kunde inte låta bli att fälla en tår till den här videon. Barns syn på livet och vänskap är så enkel, och samtidigt är det så sorgligt att vi inte bara behåller barnets inställning livet ut. Någonstans på vägen blir vi rädda för vad andra ska tycka och vi blir osäkra på oss själva. Vi blir hämmade och ensamma, fast lösningen på problemet egentligen är så enkel som att hälsa på en främling. Att gå fram och prata om vad som helst. Att le mot varandra och mötas. 

 

Den senaste veckan är vi många inom skol- och dagisvärlden som fått bevittna det här, och det är lika magiskt varje gång. När barn som inte känner varandra sedan tidigare tar kontakt och leker tillsammans, även om de kanske inte ens har ett gemensamt språk. Det behövs inte mer än ett leende och ett hej för att bli vänner. Varför kan inte vi vuxna göra likadant?

 

"Han tycker säkert att jag är löjlig" resonerar vi för oss själva och låter mötet med en främling vara en möjlighet som aldrig blev verklighet. "Hon vill säkert vara ifred" tänker vi om personen vi sitter bredvid på tåget, och säger inte ens hej på två timmar och får aldrig veta hur mycket vi kunde haft gemensamt eller hur spännande historier personen hade på lager. Kanske hade något så litet som ett hej och några vänliga ord gjort hela den personens dag lite bättre. 

 

Allting börjar från oss själva.