Tidigt imorgon bitti åker jag iväg mot Åbo tillsammans med ett par kollegor för att gå på kurs i dagarna två, så jag borde egentligen packa mina väskor och gå och lägga mig. Men jag måste bara skriva av mig lite först om något som jag tänkt på rätt mycket på sistone.
De senaste dagarna har jag funderat rätt mycket på det här med ärlighet. Jag har kommit underfund med att ärlighet är en av de egenskaper jag värderar allra högst i relationer. Förhållanden, familjerelationer, vänskapsrelationer, arbetsrelationer. En av de viktigaste grundpelarna i alla typer av relationer är – om ni frågar mig – ärlighet. Som tur har jag en fästman som tycker precis likadant. Det hade ju blivit lite jobbigt annars.
Att ljuga har aldrig varit min grej. Lögner sårar och kränker och de för extremt sällan något gott med sig. Visst kan jag lyckas dra en vit lögn när det kniper, men någon ljugardrottning har jag aldrig varit och det är jag glad för. Fast ja, i vissa situationer hade det ju varit rätt praktiskt att vara en lögnmästare. Till exempel när man ska spela kortspel...
Ibland när ungdomarna på jobbet vill spela kort brukar vi spela ett kortspel som heter något i stil med Fusk. Det går ut på att man ska försöka bli av med alla kort på handen genom att bluffa sig igenom spelet. Första gången jag spelade lyckades jag vinna med hjälp av ren nybörjartur, men sedan insåg jag att jag suger på att spela Fusk. Jag är helt enkelt världssämst på att ljuga, och mina motståndare genomskådar mig på en hundradels sekund varje gång jag ens gör en tillstymmelse till att försöka bluffa.
Att jag värderar ärlighet högt gör också att jag har svårt att återfå tilliten till människor som ljuger. Människor som bryter förtroenden eller ljuger en rakt upp i ansiktet är inga människor jag hyser fortsatt respekt för. Som tur får man ju välja vem man umgås med.
Tills motsatsen bevisas utgår jag från att andra människor är ärliga (förutom när det gäller Fusk, för då utgår jag ifrån att alla ljuger). Jag vill tro att de flesta vill andra väl i livet. Det finns förstås också fula fiskar i havet, men de brukar ha en tendens att avslöja sitt sanna jag förr eller senare. Vissa människor är likt jag inga höjdare på att ljuga, men så finns det andra som är så skickliga lögnare att de inte ens får dåligt samvete när de drar en lögn. Som tur brukar karma förr eller senare komma och bita de människorna i ändan.
Vad tycker ni läsare?
Är ärlighet viktigt för er och finns det situationer när det är okej att ljuga?