Att sälja sin själ till banken
Inte nog med att det här med golvmaterial och kakel är rena djungeln – ännu värre är det att ta sig fram genom bankdjungeln. Lån, amorteringar, räntor, lånetak, säkerheter... man blir ju gråhårig med mindre! Mikael och jag var på möte med banken förra veckan, och nu väntar vi med spänning på den första offerten. Om det var vuxet att ta körkort, flytta hemifrån, få heltidsjobb eller förlova sig så är det ändå ingenting jämfört med att ta ett lån för att skapa ett eget hem. Det är väldigt extremt vuxet. Nästan som att sälja sin själ till banken.
Bara tanken på att frivilligt skuldsätta sig själv för 20+ år framöver känns främmande och skrämmande. Att ta lån är trots allt förenat med stora risker, och jag är till naturen en sådan person som helst inte tar större risker än vad jag nödvändigt behöver göra. Jag föredrar det säkra före det osäkra.
Visst är det låga räntor just nu, men man vet aldrig vad som händer med världsekonomin och räntorna i framtiden och framför allt vet man aldrig vilka situationer man själv kan hamna i. Plötsligt kanske man själv eller partnern blir utbränd, arbetslös eller överkörd av en mopedbil och förlamad som trettioåring, och då är det ju knappast särskilt roligt att sitta där med amorteringar och räntor upp till halsen. Samtidigt kan det ju också hända att man hålls frisk som en nötkärna tills man blir pensionär, och då är det ju inte heller så värst roligt om man lagt ut en massa extra pengar på något låneskydd som man aldrig hade behövt.
Men ibland måste man helt enkelt möta sina rädslor och kasta sig ut i det okända. Det lär trots allt vara värt det i slutändan.
