Tom of Finland - mer än bara homoerotik
En av fördelarna (det finns många!) med att blogga är att man ibland får inbjudan till roliga event och tillställningar. I torsdags hade jag i egenskap av bloggare äran att få gå på pressvisningen av filmen Tom of Finland som har biopremiär här i Finland den 24 februari och i Sverige den 3 mars.
Tom of Finland är en berättelse om att hitta hem. En berättelse om att kämpa för att bli accepterad för den man är, om att få älska den man vill och om att efter många långa år till slut hitta sitt sammanhang. Det är den sanna historien om den finska konstnären Touko Laaksonen och hans påverkan på hela den internationella gaykulturen.
De flesta finländare känner antagligen till Tom of Finland, i och med att de erotiska teckningarna synts på såväl frimärken som lakan de senaste åren, men få känner till vem mannen bakom teckningarna egentligen var och varför han började teckna kännspaka karaktärer så som muskelknutten Kake. Det här är en efterlängtad film, och en film som dessutom passar väl ihop med Finland 100-temat eftersom den belyser en viktig del i Finlands utveckling till ett jämställt land.
Filmens handling börjar mitt i andra världskriget, där Touko tjänstgör som officer. När kriget är över och livet sakta men säkert återgår till det normala i Helsingfors tvingas Touko inte bara kämpa med hjärnspöken från krigstiden utan också stå ut med att leva i en verklighet där homosexualitet är både straffbart och skamligt. En verklighet där han tvingas dölja sitt sanna jag och enbart leva ut sin sexualitet och kärlek i mörka parker och på hemliga fester. Utåt sett jobbar Touko som illustratör på samma firma som systern som han också bor tillsammans med, men i hemlighet börjar han uttrycka sin längtan och åtrå genom att skapa homoerotiska teckningar föreställande läderklädda muskulösa män.
Den kontroversiella konsten blir Toukos väg till frihet. Under pseudonymen Tom of Finland publiceras hans alster runtom i världen, och hans kännspaka teckningar ger en hel generation av unga män hopp om acceptans i en tid då homosexuella fängslas eller spärras in på mentalsjukhus för att bli "botade".
Under de knappa två timmarna som filmen pågick satt jag och fnissade, förundrades, grät och förfärades om vartannat. Det är stora teman som behandlas i Tom of Finland, och det görs med bravur och med ett snyggt filmspråk.
På plats i BioRex i Vasa i torsdags var både huvudrollsinnehavaren Pekka Strang och regissören Dome Karukoski. Pekka Strang, som enligt mig gjorde en fenomenal rollprestation, berättade att det svåraste var att skildra tiden och åldern. Strang gestaltar i början av filmen Touko Laaksonen som tjugoåring och i slutet som sextioåring, men övergångarna sker mycket smidigt.
Dome Karukoski berättade att den viktigaste tanken bakom filmen var att få fram "Touko Laaksonens hjärta". Touko Laaksonen dog 1991, och när skapandet av den här filmen påbörjades för ett par år sedan diskuterade Karukoski med Toukos vänner och bekanta för att få en så djupgående bild som möjligt av vem Touko Laaksonen egentligen var och vad han varit med om i sitt liv. Det som visas i filmen har hänt på riktigt och Toukos budskap genomsyrar hela filmen.
Det är helt otroligt hur sexuella minoriteter har behandlats (och fortfarande behandlas, för den delen) här i landet, och det är helt otroligt vilken kamp som har förts för att vi ska stå där vi står idag gällande jämlikhet och rättvisa. 2017 är året då en könsneutral äktenskapslag kommer att införas i Finland, men för bara ett par årtionden sedan sågs homosexualitet ännu som en sjukdom och ett brott.
Tom of Finland är helt klart en av de bästa finska filmerna jag någonsin sett - ja, jag vågar nästan påstå att det är den bästa finska filmen jag sett - och jag lämnade biosalongen med en känsla av att det här är en film jag vill se igen. Tom of Finland är mer mer än bara en filmbiografi – det är en film som påminner oss alla om att kampen för sexuella minoriteters rättigheter är en kamp som ständigt måste fortsätta.