En minnesvärd julhelg
Julafton och juldagen blev så fina i år, men trots att det bara gått ett par dagar sedan julfirandet känns det redan så avlägset. Jag har hunnit med två jobbskift nu i mellandagarna, och lika snabbt som jag kopplade bort allt vad jobb heter under de där fyra lediga dagarna vid jul så har jag hoppat tillbaka in i jobbrutinerna igen. Det är konstigt hur snabbt man anpassar sig till saker och ting. Men hej, innan vi släpper allt vad jul heter här på bloggen måste vi förstås köra en liten sammanfattning av festligheterna.
På julaftonsmorgonen slog jag in de sista julklapparna. Årets julklappar gick främst i guld och rött – med glitterpapper, metervis av fina band och stämplade etiketter. Ibland skulle jag vilja jobba på presentaffär bara för att få slå in paket hela dagarna. Det kan ju inte finnas något roligare än att få sitta och pyssla med papper, presentsnören, kort och pynt.
Vid lunchtid bar det av till Komossa där hela familjen samlades för det traditionella julfirandet hemma hos mamma och pappa. I år var den yngsta gästen 2 veckor gammal och den äldsta 91 år. Då vet man minsann att det är en bra fest! Mamma hade överträffat sig själv med det dignande julbordet och bjöd på allt från olika fisksorter till två olika sorters köttbullar, skinka, ytterfilé och alla tänkbara lådor. Matkoma deluxe!
Kvällen innan hade mamma, Cecilia, lillebror och jag dessutom haft uppesittarkväll och bakat mängder av julgodis. Jag tror att saldot blev inte mindre än nio olika godissorter den här gången. Allt från tryffel och Rocky Road till fudge och Brigadeiros. När vi stod och smälte chokladen till den sjunde julgodissorten där på uppesittarkvällen (kanske skulle vi blanda chokladen med kondenserad mjölk och lakrits eller doppa torkade aprikoser i den) sa Cecilia en så klockren kommentar. "Egentligen tar man ju bara en massa färdigt godis och blandar ihop det, och så får man julgodis". Jag tror att just det där förklarar varför julgodis är så bra. Godis + godis = klar succé.
Efter Kalle Anka på TV, fotograferande av knäppa familjefoton, kaffe och tårta (Jesus har äran att dela födelsedag med mamma!), en låååååång väntan på tomten och massor av span ut genom fönstren (vissa gick till och med ut med ficklampor i händerna och tomteluvor på huvudet för att leta efter mannen med det vita skägget) bankade det äntligen på dörren. En stor och bullrig tomte med solbrillor och enormt fluffigt skägg kom och hälsade på. Med sig hade han många välfyllda julklappssäckar... och så satte den efterlängtade julklappsutdelningen och julklappsöppningen således igång. Noah fick en Transformers-dräkt och brände av en klockren superhjältepose.
Nästa dag, det vill säga på juldagen, bar det av till den lyckliga staden Nykarleby, där svärmor i sin tur hade ställt till med jullunch. Man kunde ju tro att den föregående dagens frosserier skulle hålla en mätt i en vecka, men icke då. Magen kurrade igen på juldagen. Vi högg in på julskinka, lax, plommonkvarg och praliner tills de nästan stod ut genom öronen. Att åka från julbord till julbord på det här viset är så lyxigt!
På hemvägen svängde sambon och jag in via gravgården för att tända ljus på våra mor- och farföräldrars gravar. Julen väcker alltid så mycket nostalgi och fina minnen av tider som varit. Vissa människor sitter inte längre tillsammans med oss kring julbordet på julaftonen eller kokar tomtegröt åt oss på juldagen, men de finns alltid kvar i våra hjärtan. Julen påminner oss om att vi får vara tacksamma över tiden som varit samtidigt som vi ständigt skapar nya minnen. ♥