2017-08-27 | 17:37:14

En gång mobbare, alltid mobbare?

 
F*ck bullies.
 
Jag hade en intressant diskussion med mamma häromdagen. Hon hade träffat en gammal skolkamrat på ett evenemang. Ex-skolkamraten hade väl kanske inte varit helt nykter och vips hade hen hävt ur sig den ena pikande kommentaren efter den andra till min mamma – precis likadant som för x antal år sedan när de gick i skola tillsammans. Min mamma tog det hela med ro, men det ledde oss in på en diskussion om mobbning och hur rollerna från skoltiden kan sitta i hela livet.
 
Jag tror att en person som mobbat andra i barndomen och ungdomen har lätt att falla tillbaka till beteendet också i vuxen ålder, ifall personen inte reflekterat över varför hen gjorde som hen gjorde då i ungdomen. Oftast finns det ju mängder av bakomliggande orsaker till mobbningen (dålig självkänsla, rädsla för att själv hamna utanför, vilja att höja sin egen status genom att trycka ner andra...), och orsakerna ligger aldrig hos mobboffret utan alltid hos den som utför mobbningen. Om mobbaren då aldrig ställs inför några negativa konsekvenser av sitt beteende lär ju sig hen att det är ett beteende som funkar, och vips blir det ett beteende som hänger kvar ännu i vuxen ålder.
 
Arbetsplatsmobbning och mobbning bland vuxna är mer utbrett än man kanske kunde tro, och jag anser att det är ett ämne som borde få komma upp till ytan oftare. Vi måste sluta blunda och inse att vuxenmobbning förekommer. Det finns vuxna som kränker och trycker ner andra även om de annars är högutbildade och smarta människor som borde veta bättre.
 
 
Jag är inget helgon – visst har jag gjort några elaka saker jag också när jag var yngre. Men det är saker som jag snabbt har ångrat och haft dåligt samvete för länge efteråt. För jag vet också hur det är att vara utsatt. Jag har fått känna på hur det är att vara utfryst och hur det är att få höra elaka ord, även om det inte varit under några långa perioder. Jag tror att det är en erfarenhet som det är viktigt att jag tar med mig ut i vuxenlivet och yrkeslivet.
 
Många av oss har fått utstå psykisk eller fysisk mobbning under något skede av våra liv, och jag tror att alla som har ens den minsta erfarenhet av mobbning håller med om att det är något som måste utrotas från den här jordens yta. Och det är vi vuxna som måste se till att mobbningen försvinner.
 
Faktum är ju att mobbningen aldrig kommer att försvinna så länge som det finns vuxna människor som mobbar. På arbetsplatser. På nätet. På evenemang där de träffar gamla klasskamrater. Det är vi vuxna som är barnens förebilder och det är vi som måste dra upp linjen för vad som är okej och vad som inte är det, även när barnen inte är med. Skolorna gör så gott de kan, men skolornas kraftansträngningar gör inte särskilt stor nytta ifall barnen kommer hem till föräldrar och mor-/farföräldrar som inte lever efter samma värderingar. 
 
 
Nästa år är det tio år sedan jag gick ut högstadiet, och då vankas det klassträff. Det ska ärligt talat bli riktigt intressant att se om människor faller tillbaka i de gamla högstadierollerna eller om mobbarna har "växt upp". Vad tror ni? Är det så att mobbarränderna aldrig går ur? "En gång mobbare, alltid mobbare"?
 
 
Fler inlägg på samma tema:
» Mobbning lämnar ärr för livet  » Mobbning på bästa sändningstid?
» Låt oss tala om nätmobbning » Ta det på allvar!

Finheter
Anonym

Så sant!! Mobbning och utfrysning är väldigt vanligt bland vuxna med! Och jag upplever att det sällan görs något konkret åt mobbning i skolor, iaf när jag gick i skola, så hur ska det kunna ta slut när det inte blir några konsekvenser alls för mobbarna? Jag blev själv mobbad ett tag och ännu idag kan jag uppleva att vuxna inte riktigt accepterar mig, men åtminstone till viss del är det kanske så att jag fortfarande är kvar lite grann i rollen som den mobbade/utfrysta..

Svar: Tack för din kommentar Maria! <3 Varje mobbningsfall är ett fall för mycket. Jag tror att om man en gång har blivit utsatt för mobbning så blir man mer vaksam för att det ska hända på nytt, så på sätt och vis stannar man kvar i rollen som "den mobbade" hela livet. Att bygga upp självkänslan efter att man blivit mobbad är dessutom inte det lättaste.
TIDSTJUVEN

2017-08-27 | 17:54:13
Marias Memoarer

Jag råkade visst kommentera anonymt, jag skrev förra kommentaren :)

2017-08-27 | 17:55:40 | http://www.mariasmemoarer.com
Anonym

Jag är 20 år och har under en del somrar arbetat På arbetsplatser där det förekommit väldigt mycket mobbnimg. trots jag är yngre och har mindre erfarenhet så förvånar det mig så fruktansvärt, hur otroligt omogna och elaka många vuxna är på arbetet sinsemellan. Eftersom jag själv varit "sommararbetaren" så hamnar jag nästan alltid mellan de vuxna, och de har ofta pratat illa bakom ryggen på varann åt mig pga det. Jag har fått se vuxna som beter sig så otroligt omoget. I många fall är chefen själv mobbare, eller vet av att det förekommer, men vågar själv inte ingripa. Hur skall man då som ung sommararbetarengå till väga? Det skär lite i hjärtat varje gång eftersom man själv blir orolig hur ens egen framtid kommer se ut då man som ung ser upp till vuxna, och de själva beter sig på det viset.

Svar: Åh, det där är verkligen ett knepigt läge. Jag känner igen mig i att som sommarjobbare hamna "mittemellan" och få höra båda parternas prat. Hoppas att det är okej att jag tar upp det här med arbetsplatsmobbning i ett skilt inlägg, med utgångspunkt i din kommentar. Kanske någon annan läsare har erfarenhet av hur man kan gå tillväga för att få till stånd en förändring.
TIDSTJUVEN

2017-08-27 | 18:56:56
jw

Tyvärr så enklaste sättet för en grupp att känna 'vi anda' är ju igenom en 'gemensam fiende', någon att tala illa om, behandla dåligt osv.

Har själv blivit mobbad(i alla dess former) hela livet typ, även som vuxen. Själv anser jag att de nog till en stordel beror på mig själv, för att jag är udda.

För de är ju endå minoriteten som måste anpassa sig enligt majoriteten.


Vad tänker du Maria, som lärare att skulle vara ett sätt att få eleverna att lära sig konsekvenser kring deras beteende?

Svar: Alltså nog är det ju ett sjukt beteende det där att en grupp stöter ut den som är annorlunda. Man tycker ju att det är ett så primitivt beteende att nutidsmänniskor inte skulle agera så längre, men kanske sitter beteendet kvar någonstans i människans natur ännu.

Du ska absolut inte ta på dig skulden för att du har blivit mobbad! Att man är "udda" är ingen giltig orsak till att andra får trycka ner en.

Det är en svår fråga du ställer, och jag har tyvärr inget bra svar på den. Har du några idéer? Det bästa vore kanske empatiövningar av någon form?
TIDSTJUVEN

2017-08-27 | 20:53:07 | http://wommjw.blogspot.fi/
Johanna

Usch ja. Jag tror i och för sig att det är många som växer ifrån att vara mobbare, just eftersom alla ofta blir mer självsäkra med åldern ochdå inte har ett behov av att trycka ner andra. Men tyvärr är det ju inte så för alla.

Svar: Ja, förhoppningsvis blir de flesta mer självsäkra och empatiska med åren och förstår att mobbning är fel.
TIDSTJUVEN

2017-08-27 | 22:33:52 | http://ensllsam.blogg.se/
Saga

Hej Maria och tack för ett tänkvärt inlägg! Vad trist att höra att din mammas klasskompis gav din mamma liknande pikar som hen gav förr. Jag tror också att det är ett stort problem ifall de som mobbar/mobbat aldrig får höra att hen gör fel för då fortsätter hen ofta på samma sätt, ifall inte hen är lyckligt lottad nog och växer till sig lite i fråga om självsäkerhet. Sen så finns det ju en viss typ av människor som vägrar inse att de sårat en annan, genom att förminska den andra och säga "men vännen, jag menade inte så.. Sluta ta åt dig så lätt..."(har haft kompisar som sagt på det viset, nåmera tagit lite avstånd). Inte har jag ju själv heller varit en ängel, men usch vad illa jag måtta varje gång jag varit lite elak innan chansen att be om förlåt har kommit.

Svar: Tack så mycket för kommentaren Saga! Du har rätt i det du skriver. Det hela blir ju faktiskt ännu värre när mobbaren nedvärderar känslorna hos den som blivit sårad och använder sig av härskartekniker. Att kunna erkänna att man gjort fel och be om ursäkt är viktigt.
Bra att du tagit avstånd från "kompisar" som förminskar. De är absolut inte värda ens vänskap.
TIDSTJUVEN

2017-08-28 | 08:22:04 | http://nouw.com/sagalinnz
Film&serier bloggen

Det är så sant det du skriver, håller med dig fullt ut. Något måste hända, finns inget värre är mobbning. Tänk om det kunde utrotas helt!

Svar: Tack Kristin! Ja tänk, det vore verkligen ett drömscenario.
TIDSTJUVEN

2017-08-28 | 08:52:44 | http://filmandserier.blogg.se
ellenlundis

Man blir mållös över dina kloka ord! I alle fall jag, blir det. Bra skrivet! :)

Svar: Tack så jättemycket Ellen! :)
TIDSTJUVEN

2017-08-28 | 15:46:41 | http://finlandsgullet.wordpress.com/
Milla

Jag har själv blivit mobbad, ända sedan dagis och genom hela skoltiden. Har också upplevt hur fruktansvärt vuxna människor kan bete sig mot varandra på olika arbetsplatser, som vikarie har jag hunnit vara med om och se både det ena och det andra genom årens lopp. Att det ska klagas på allt och alla, att vuxna människor talar illa om en owrson som kanske t o m är i samma rum eller sitter vid samma kaffebord, att det alltid ska påpekas inför alla om någon råkat göra något fel osv. I ett fall fick jag reda på att situationen på arbetsplatsen t o m var känd hos arbetshälsovården, att det var andra som hade klagat på beteendet hos de andra redan tidigare, men inget gjordes åt saken. Och chefen hade inte heller den auktoritet som hade behövts för att ta itu med saken, hon var ju vän med de berörda. Jag tror nog att vissa tyvärr aldrig växer ifrån sitt mobbarbeteende, vissa kan mogna och växa ifrån det och minns kanske inte ens att de mobbat en när man teäffas som vuxna, medan ränderna aldrig går ur för en del och de alltid kommer att tycka illa om en, hur många år som än gått.

Svar: Tack så mycket för kommentaren Milla. Jag är glad att du delade med dig av dina erfarenheter, även om det är dyster läsning. Vad ska man ens göra om arbetshälsovården är inkopplad och chefen är medveten om mobbningen, men ingenting ändå händer...? Byta jobb? Det är bedrövligt att det kan gå till så här.
Hoppas att det är okej att jag tog upp din kommentar i ett inlägg om arbetsplatsmobbning: http://tidstjuven.com/2017/august/mobbning-pa-arbetsplatsen.html
TIDSTJUVEN

2017-08-29 | 11:33:16
jw

Svarar på din counter-question maria, (gick inte att svara på ditt svar på mitt inlägg)

Empatiövningar används från vad jag har förstått på många dagis/förskolor/skolor redan, typ där de försöker få mobbarna att "sätta sig i offrets position, och förstå hur de känns att bli felbehandlad"

Men sådär big picture, så tänker jag att problemet handlar om kommunikation.

Har lekt med frågan att "hur skall man förebygga mentala hälsan i välfärdssamhället" och, viktigaste i min teoretiska lösning är kommunikationen.

För även om man lyckas lära den nuvarande generationen som går i dagis/skolan, att mobbning är fel, så har de äldre generationerna helt andra värderingar osv, för de mesta så nekar/förminskar de problemen.


Orsaken jag tänker att det är mer en "förebygga mentala ohälsan", är för kommunikationen är ett av största problemen i olika slags mänsko-förhållanden, be it friends, work, domestic whatever. the problem with commucation is a clear thing.

lets say, ett rikt land, norge fast. börjar erbjuda en viss mängd gånger typ terapi/coaching etc för alla invånare.

För många vuxna har ingen aning om hur de skall bearbeta känslor, ångest stress. Hur de skall diskutera dessa saker. (på liknande sätt som jag förtsått att många gymnasier gör med skolkuratorer, att de kallar alla in 1 gång, så att i framtiden, ifall de behöver, så känns de inte som ett lika stort steg)

Tänker som, att om man lyckas lära de 'nuvarande generationerna' bättre kommunikation med varandra, så då får barnen också bättre beteendemall hemmifrån.

Förståss så finns de många problem med denhär 'lösnings tanken', men allt går ju att utveckla. and afterall, it's just a thought experiment :D

2017-08-30 | 18:42:04 | http://wommjw.blogspot.fi/
Ida-Marie Jungell

Verkligen bra skrivet, så mycket håller jag med om och hoppas verkligen att många skall få en tankeställare. Det är inte okej att mobba och att fortsätta som vuxen är så sjukt fel!

Svar: Tack Ida! <3
TIDSTJUVEN

2017-09-10 | 11:46:34 | http://ziio.se/
Kommentera:
Kom ihåg mig?