Om missunnsamma vänner

Jag blev så ledsen när den här kommentaren trillade in på mitt förra blogginlägg. Jag tolkade den först som att Mymlan blir illa till mods av min glädje, och det gjorde mig ledsen. Sedan läste jag kommentaren en gång till och insåg att Mymlan nog känner sig väldigt ensam här i världen. Det gjorde mig ännu mer ledsen.

 

Innerligt vill jag tro att vi får tillbaka det som vi själva ger ut här i världen - att vi genom att möta andra med vänlighet och empati får vänlighet och empati tillbaka. Alla här i världen har sina egna problem att bära och alla har sina egna trasselknutar att reda ut. Ingens liv är perfekt. Jag tror därför att vi mår bra av att unna varandra glädje istället för att hämma den eller lägga energi på att vara avundsjuka. Att kunna glädjas åt andra oavsett hur man själv har det är en fin egenskap. Det är farligt lätt att bli bitter om man är missunnsam till andras lycka.

 

Jag önskar att jag kunde garantera Mymlan att hennes vänner visst kommer att vara glada för hennes skull och att de vill komma på hennes fester, men det vet jag ju förstås inte. Det jag däremot vet är att man mår bra av att omge sig med sådana människor som ger energi istället för att ta. Sådana som man inte behöver vara osäker kring. Sådana som höjer en och stöttar en, samtidigt som man själv kan glädjas och inspireras av deras framgångar och åstadkommanden i livet. Sådana vänner vars glädje och sorg man vill dela. Missunnsamma vänner är helt enkelt inte värda ens energi.