En lurendrejare eller en sorglig historia

2 kommentar(er)
 
I förrgår stötte jag på ett fenomen som jag hade glömt bort att existerade. Det plingade på dörren på eftermiddagen och jag tänkte att det kanske var någon av grannarna som hade något ärende. Det var det inte. Jag hann knappt öppna dörren innan mannen som stod där utanför hade räckt fram ett litet kort till mig utan att säga någonting. På kortet stod det en handskriven text på svenska om att hans son är sjuk och att han därför säljer blyertsteckningar för att kunna hjälpa sonen. Under tiden som jag läste kortet började mannen rada ut sina teckningar på min trappa. Han hann rada ut säkert tio stycken innan jag insåg vad han höll på med och jag artigt tackade nej och önskade honom en trevlig dag. Jag kände mig både oförskämd och fördomsfull när jag tackade nej utan att ens fråga vad teckningarna kostade eller varifrån han kom.
 
Jag minns att den här typen av dörrknackare var rätt vanliga för sisådär tio år sedan. Oftast var det personer som hade handskrivna små lappar med sig när de cyklade eller körde runt från hus till hus och sålde teckningar eller hantverk. Dörrknackare som levde på folks godtrogenhet och välvilja. Nu var det här knappast samma man som för tio år sedan, men teckningarna var precis samma kopior med landskaps- och djurmotiv som för tio år sedan och den lilla handskrivna empatilappen följde exakt samma mall som jag sett flera gånger förut.
 
Jag vill tro att jag är en fördomsfri och godhjärtad människa, men i förrgår kände jag mig trots allt extremt fördomsfull. Det slog mig sedan när jag låst dörren att det ju faktiskt kan vara så att den här mannen som jag nyss hade avfärdat som en bluff på riktigt har en sjuk son hemma. Att han faktiskt på riktigt kan gå runt och knacka dörr i tron att pengarna från en bunt teckningar kan göra sonen frisk.
 
Egentligen spelar det ingen roll vad sanningen bakom det hela är - oavsett om mannen är en lurendrejare av högsta rang eller om historien bakom det hela är sann så är det otroligt ledsamt tycker jag. Det är ledsamt att inte kunna lita på att människor är ärliga.
#1 - Marias Memoarer

Jag känner verkligen igen mig, och jag tänker samma sak varje gång nåt liknande händer mig, kan grubbla över det länge också. För inte så länge kom en polsk kvinna till vår dörr, hon hade en ryggsäck med saker som hon försökte sälja och sa att hon har två barn och de har inte råd med mat. Jag gav inga pengar, men sen fråga hon om hon kunde få bröd eller något annat att äta. Jag gav henne lite bröd som jag hittade i köket, och erbjöd bananer men det ville hon inte ta emot. Önskar att jag hade kunnat ge lite mera i matväg, för att mätta magarna IFALL det verkligen var så att det satt två hungriga barn där hemma. Men man vet ju inte vad man ska tro, och tyvärr vågar man i dagens värld inte riktigt lita på att pengarna går dit de ska :(

Svar: Fint att du kunde ge kvinnan bröd! :) Det känns alltid bättre att ge någonting konkret, som mat, istället för att ge pengar tycker jag. Då vet man ju att det man ger faktiskt kommer till rätt ändamål. Om nu den där kvinnan inte låtsades vilja ha brödet bara för att hon trodde att du skulle ge pengar då också, eller för att hon skulle hinna spana in ert hem inför kommande inbrott... haha, nu blir jag sådär skeptisk igen. Verkligen ledsamt att det alltid finns de där oärliga människorna som i förlängningen orsakar att man inte vågar lita på folk.
TIDSTJUVEN

#2 - Marias Memoarer

Jo, jag tänkte också det att månne hon kommer in och kikar runt när jag går till köket, men hon såg nog bara in i hallen isf, och vi bor i en gammal sliten lägenhet och det såg nog ganska bedrövligt ut just i hallen just då, så hon fick nog inget intryck av att vi skulle vara nåt rikemansfolk direkt. Och rikemansfolk väljer nog inte att bo i Karlsbo heller för den delen ;) Jag tänkte faktiskt att det kanske rentav var bra att hon fick kika in lite och inse att det inte finns så värst mycket att hämta hos oss, IFALL det nu var det hon var ute efter :'D