Att våga visa sin sårbarhet
Ibland kan jag bli provocerad av sociala medier. Av alla leende ansikten, ljuvliga frukostar och perfekta hem. Ibland kan jag bli provocerad av den där perfekta ytan som finns på så många bloggar. Den där gullgulliga och glänsande fasaden. Då tar jag ett steg tillbaka och funderar vad det egentligen är som gör mig provocerad. Nio gånger av tio kommer jag fram till att jag blir provocerad för att jag själv går igenom någonting tungt och alla andra verkar ta livet så lättsamt.
Oftast när jag blivit sådär provocerad loggar jag sedan in på min egen blogg, öppnar ett blankt inlägg och upptäcker mig själv börja skriva om det där roliga jag gjorde i helgen. Om kompisarna jag träffade och frukostarna jag åt... Inte om begravningen jag också gick på och hur det känns att ta ett sista tårfyllt farväl av någon som varit en viktig del av ens liv.
Vem är jag att döma andra? Vi går alla igenom både roliga och jobbiga saker här i livet, och vi väljer alla vad vi delar med oss av.
Det är helt enkelt lättare att sätta ord på det där roliga och lättsamma än det där tunga och svåra, och antagligen är det därför vi oftast väljer att visa den roliga biten av våra liv utåt. Men jag tror att det just därför också är viktigt att försöka sätta ord på allt det där som inte är så roligt och lättsamt. För alla går vi i något skede av våra liv igenom tunga och svåra perioder, även om vi oftast väljer att enbart visa den trevliga och positiva delen av livet på sociala medier. Alla känner vi oss ledsna, rädda, nedstämda eller sköra ibland, och det är precis lika okej som att känna sig lycklig och glad.
Jag tror att vi blir starkare människor genom att våga visa att vi är sårbara.
