Det är nu det vänder

"Hur gammal är du?" frågade en person av mig häromveckan. När jag svarade att jag är 23 utbrast personen "Oj, så ung du är!" och ungefär då insåg jag att det här med att livskrisa är rätt onödigt. 23 är ju egentligen ingen ålder alls, och att krisa över vad jag ska göra med resten av mitt liv redan nu är så totalt onödigt. Jag är ung och jag hinner garanterat ändra mig femhundraelva gånger innan jag är pensionär, så vad är det för vits att jag har panik över framtiden nu. Nu får det vara slutkrisat.

 

En kris för oftast också någonting positivt med sig, och jag tror bestämt att den här livsförvirringen har gjort att jag lärt känna mig själv lite bättre trots att jag egentligen inte blivit ett dugg klokare på framtiden. Jag har kommit fram till att jag tänker för mycket och analyserar saker och ting i onödan. Och jag har kommit fram till att jag fortfarande jämför mig alldeles för mycket med andra och deras åstadkommanden, och att jag låter mina prestationer definiera mitt värde - vilket är något av det hemskaste man kan göra mot sig själv. Men jag har också kommit fram till att ingenting blir bättre av att man går runt och grubblar och att det enda man kan göra är att fortsätta framåt och hoppas på det bästa.

 

Mina planer för framtiden lyder så här: Skriva klart gradun och de sista skolarbetena i vår. Sommarjobba och njuta av sommaren i ett par månader. Presentera gradun och få min magistersexamen på hösten. Sedan får vi helt enkelt se vad livet har att bjuda på därefter. Kanske blir det kaos, kanske blir det succé.

 

Hela våren har jag känt mig utmattad i både kropp och själ, men nu räcker det. Nu är det dags att det vänder. Maj ska bli min månad.