Sorg i hjärtat

Oavsett hur medveten man är om att döden ständigt är närvarande i våra liv så är man aldrig riktigt förberedd ändå. Igår på eftermiddagen tog min farfar sina sista andetag. Hans hjärta orkade inte mer. Trots att både han själv och vi i familjen i två år vetat att den här dagen skulle komma så känns det så ofattbart. Plötsligt finns farfar inte längre. Plötsligt kan man aldrig mer gå över till farmor och farfar för att äta sockergrisar och be farfar berätta sina historier och skrönor från förr. Aldrig mer kommer farfar att komma körande med sin hyttlösa gamla Massey Ferguson för att se över åkrarna.

 

Farfar arbetade hårt ända tills han var åttio och han sa alltid att han ville dö med arbetsstövlarna på fötterna. Han ville inte bli sängliggande och orkeslös, så att se honom på det viset den senaste tiden har varit plågsamt. Jag tror att han har det bra nu, även om det är otroligt tungt att han inte finns hos oss längre.

 

Farmor och farfars hus ligger på andra sidan vägen från min hemgård, så jag har spenderat otaliga dagar där under mitt liv. Jag kommer alltid att bära med mig otroligt många fina minnen av farfar, och en av mina lärdomar från honom lyder: det mesta här i livet går att laga med silvertejp eller järntråd. Går det inte det så är det trasigt på riktigt. Förutom att farfar var en arbetets man så var han också mycket påhittig. När något gick sönder hittade han ofta på en kreativ lösning för att fixa det. Med det i åtanke tror jag att vi tar oss igenom den här sorgen också. Tillsammans. Vi får göra som farfar hade gjort och fixa det på något vis. För livet, det går alltid vidare.