Lugnet efter stormen
Stormen Salomon har dragit över Österbotten. Jag jobbade dubbelskift igår och stupade i säng elvatiden när jag kom hem. Ett par timmar senare vaknade jag ur min dvala när Sputnik jamade högt av rädsla. Regnet piskade mot fönsterrutorna och vinden ven utanför husknuten.
Det blåste visst med en vindstyrka på över tjugo sekundmeter förra natten, och det är ovanligt hårt för att vara här i trakterna. Sputnik brukar i vanliga fall sova på vardagsrumssoffan, men för ett par veckor sedan när det åskade blev han så rädd att han fick sova tillsammans med Mikael och mig i sängen istället och igår ville han göra likadant när det stormade. Oväder är inte roligt för varken liten eller stor, och det känns alltid lite tryggare när man får kura ihop sig tillsammans.
Imorse hade både stormen och Sputnik lugnat ner sig. När jag gick ut för att hämta posten upptäckte jag att ett stort träd hade blåst omkull utanför vårt hus inatt. Trädet såg så tragiskt ut när det låg där, parallellt med marken och med de spretiga rötterna synliga i luften. Det såg så blottat och skört ut. Tänk att en storm kan dra in över en natt och förändra allt det som man trodde att var oföränderligt. Tänk att en storm kan rycka upp ett träd med rötterna och förändra hela naturen på bara ett par sekunder. Det är skrämmande att inte ens en stor och kraftig björk som stått rotad i marken i många tiotals år står tillräckligt stadig i en storm.
Om inte ens ett träd, med rötter som sträcker sig långt och brett under marken, klarar av en storm... hur ska en människa då kunna stå stadigt om det blåser hårt? Alla möter vi ju små och stora stormar i våra liv, och en dag kanske vi möter den där stormen som har en så kraftig vindstyrka att våra rötter dras upp och vi faller utan att kunna resa oss upp igen. Den tanken känns skrämmande.