När nätterna blir mörkare
Klockan var över elva när jag begav mig ut på en liten bilutfärd igår kväll. Solen syntes inte längre, men en skimrande guldkant runt molnen allra närmast horisonten vittnade om att solen alldeles nyss försvunnit ner bakom träden. Det märks att nätterna är både längre och mörkare nu än vad de var för ett par veckor sedan.
Igår såg det nästan ut som att molnen var sockervadd som någon dragit loss små tussar ur lite här och där. Det såg både lustigt och dramatiskt ut på något vis. Moln är så fascinerande ting.
Jag älskar att titta på både moln och solnedgångar, och kan sitta länge och bara beundra hur himlens färger och former skiftar och förändras allt eftersom tiden passerar. Ingen solnedgång är den andra lik, men man vet ändå att varje solnedgång efterföljs av en ny dag. Det är hoppfullt. Igår kände jag mig som Knyttet i muminböckerna när jag satt där på bryggan. Så liten i den stora och hotfulla världen, men ändå så modig innerst inne.