2016-12-09 | 15:15:00

Att känna någon men ändå inte

 
Igår när jag stod i en kassakö hamnade jag bredvid en tjej som såg så hiskeligt bekant ut att jag var såhääär nära att hälsa på henne. Jag kunde svära på att jag kände henne från något sammanhang, men jag hade ingen aning om vem hon var eller om jag borde hälsa på henne. Jag försökte titta på henne lite diskret, men stod väl snarare och stirrade på henne samtidigt som jag såg allmänt dryg ut. Febrilt försökte jag komma på i vilket sammanhang jag kunde ha stött på henne tidigare. Bloggar hon? Finns hon på Youtube? Instagram? Har jag lärt känna henne via någon förening? Min hjärna gick på högvarv och jag kunde för mitt liv inte komma på vem hon var. Tjejen ifråga sneglade tillbaka på mig med förvirrad blick.
 
Hela kvällen gick jag och funderade på vem den där tjejen var. Det kan ju inte finnas något mer frustrerande än att känna igen en person och inte komma på vem det är. Det dök till och med upp ett namn i min hjärna, men inget sammanhang, och det hela blev bara ännu mer frustrerande. Sedan när jag gått och lagt mig och höll på att somna trillade poletten helt utan förvarning ner. När jag inte ens tänkte på saken längre insåg jag plötsligt varför jag kände igen den där tjejen. Pling! Det var ju en elev från en av mina praktikperioder för två-tre år sedan.
 
Hjärnan är verkligen fascinerande.
 
I fortsättningen ska jag hälsa på alla som jag tror att jag kanske känner. Det värsta som kan hända är att den jag hälsar på också drabbas av den där irriterande "hur känner jag henne?"-tanken som sedan förföljer en halva dagen.

Finheter
Christina

För några år sen var det en tant som började prata med mig om en massa grejer och jag funderade på hur hon kände mig och om jag var helt dement! Men efter ett tag kom hon tydligen på att hon inte kände mig heller och avlägsnade sig med någon konstig kommentar, haha, helt knäppt och jag glömmer det aldrig :)

Svar: Hahaha, så härligt! :D Hoppas att tanten inte tyckte att det var allt för pinsamt. Såna där anekdoter gör ju bara vardagen lite trevligare. :)
TIDSTJUVEN

2016-12-09 | 15:26:57 | http://ecochic.blogg.se
ellenlundis

Oftast känner folk igen mej,, för de är kompis med mina föräldrar. Jag har ingen aning vilka de är. haha! :) Svårt att komma ihåg deras namn. Många känner till min pappa i samhället där jag bor. :P

När jag säger: Jag är dotter till *pappas namn*
Han/Hon: Jaaa.. Då vet jag vem du är.. Är de ni som är så många tjejer?! :D
jag: Ja.. De är vi som är så många flickor. -_-

Är uppvuxen i en stor familj. Så de är många som känner till min familj ;)

Svar: Haha, det där har jag också varit med om - att personerna har känt igen mig eller känt mina föräldrar, men jag inte har vetat vem personerna ifråga är. :) Ibland vill man inte riktigt fråga rakt ut vem de är heller för att man egentligen kanske borde känna dem.
TIDSTJUVEN

2016-12-09 | 15:34:00 | http://finlandsgullet.wordpress.com/
Alexandra

Jag e mycket aktiv innom allt möjligt och stöter på massa nya människor hela tiden och social som jag är diskuterar jag en hel del med dessa å knyter kontakt saken är bara den att ja kan aldrig ha en chans att minnas alla så de händer nog en gång i veckan att folk kommer fram å börjar prata med mej å frågar hur jag har det osv å ja har int en blekaste aning vem jag pratar med haha :D men vet du ... Man blir van 😂 du lär dej att komunisera så de verkar som att du vet vem de är åså får du hoppas dom inte säger "du var hels åt mamm i slutet" hahah 😁

Svar: Kul när man kommer hem och bara "Jaa du har hälsningar från en kvinna på stan. Jag har tyvärr ingen aning om vem det var". :')
Jag vågar påstå att jag är superbra på att komma ihåg ansikten, men att koppla ihop dem med namn och sammanhang är däremot inte alltid det lättaste.
TIDSTJUVEN

2016-12-09 | 15:47:15 | http://Alexandramichelles.blogg.se
Yvonne

Det där är verkligen knepigt. Ju äldre man blir, desto fler sammanhang finns det dessutom där man kan ha träffat på personen ifråga. Och om man som jag har jobbat på gynekologisk avdelning, kan det vara så att personen har varit patient där och inte alls vill kännas vid att vi har träffats...

För ett par år sen var jag på Prisma i Vasa, när jag såg en person på håll och tänkte "Där kommer Anki". Och följande tanke var "hur i all sin dar vet jag att det där är Anki, vem är Anki...." Vi möttes, och hon såg glad ut och sa "hej". Det tog typ en vecka innan jag kom på att vi hade haft barn i samma klass när barnen gick i högstadiet :D

Svar: Oj jaa, extra pinsamt är det ju om man hälsar på någon som man sådär officiellt sett inte känner.

Lustigt det där hur man kan känna igen en människa och till och med komma ihåg namnet, men ändå inte veta vem det är. Skönt att höra att det inte är bara min hjärna som är lite trög att göra kopplingarna ibland. ;)
TIDSTJUVEN

2016-12-09 | 17:32:01 | http://ynasman.wordpress.com
annakarin

Jag träffade en kvinna för några år sen som hälsade glatt på mig "Nämen hej Anna-Karin", tyvärr hade jag inte tid att stanna och prata utan svarade endast med ett hej och skyndade vidare.
Å det hela höll länge på att driva mig till vansinne för jag kan än idag inte placera kvinnan. Hon måste ha känt mig, hon blandade inte ihop mig med mina syskons namn som så ofta många gör. Så sjukt irriterade att man inte kommer ihåg.
Sen kan folk hälsa på mig i tron om att de hälsar på min syster (vi är väldigt lika) och lite pinsamt ibland när man pratar och måste tillägga att eeh jag är inte hon du tror :D

2016-12-12 | 10:08:55 | http://nouw.com/annakarins
Kommentera:
Kom ihåg mig?