En ljusblå supercykel
När jag gick på femte klass, det vill säga för typ tretton (!) år sedan, fick jag min fina röda Tähtipyörä-cykel som hängt med i ur och skur sedan dess. Den har rullat fram på grusvägarna i Komossa, på trottoarerna i Vasa och på landsvägarna i Oravais. På cykelutfärder, upptåg och klanterier. Efter tretton års trogen tjänst är det nu dags att skiljas åt, för vi har växt ifrån varandra. Vi nådde en punkt då cykeln och jag inte längre fungerade tillsammans trots att både styret och sitsen på den var höjda till max. Egentligen hände det redan för flera år sedan, men vi förnekade faktumet.
Till födelsedagspresent fick jag i år världens finaste ljusblå Budapest-supercykel från fästmannen. Maria 24 år förvandlades till Maria 6 år genast när jag satte mig upp på den. Att få en ny cykel är precis lika häftigt när man är 24 som när man är 6.
...speciellt när cykeln är så här fin. ❤
Nu kommer det verkligen att gå undan på cykelutfärderna, när jag susar fram på min alldeles egna vuxencykel. ;)
Igår packade jag ner kameran och andra nödvändigheter i cykelkorgen och så begav vi oss ut på den första utfärden i kvällssolen. En cykelkorg är verkligen guld värd!
Vi hade siktet inställt på fårhagen bredvid Kaffestugan, förstås.
Fast typiskt nog hade fåren gått och gömt sig.
...så vi fick nöja oss med kaffe och dopp på Kaffestugans terrass istället.
Samtidigt som vi satt där i allsköns ro drog mörka moln in över fjärden. Lagom tills att vi skulle cykla hem igen öppnade sig himlen och en kraftig åskskur gjorde att vi var alldeles dyblöta innan vi tagit oss hem. Den första cykelturen gick alltså inte riktigt som planerat. Men roligt hade vi, och det är ju ändå huvudsaken. Fem av fem guldstjärnor till min nya cykel! (Och lika många guldstjärnor till fästmannen.)
