Tjugotre år och så liten i världen
Strax efter klockan fem imorse gick jag ut och tittade på soluppgången. Jag stod där vid vägrenen och filosoferade litegrann, mitt ute på den knäpptysta och vindstilla österbottniska landsbygden. Tjugotre år och så liten i världen. Så obetydlig. Men ändå så lyckligt lottad. Tacksamheten vällde över mig som en flodvåg och jag lät mig bli översköljd. Lät alla känslor komma. Jag insåg att det är få förunnat att få sommarjobba med någonting man trivs så bra med, bli sjungen Happy Birthday för vid tolvslaget och ha så fina kollegor att man får lyxchoklad i present när man fyller någonting så fjuttigt som tjugotre. Det är sådana små saker som gör livet stort.
Min mamma hade ställt till med kalas idag på eftermiddagen; bakat tårta, bjudit in gäster och fixat kalasnödvändigheter. Själv fick jag sova ut efter nattskiftet och blev sedan väckt av sambon som hade planerat en alldeles underbar födelsedagsöverraskning innan vi åkte iväg till ett färdigdukat kalasbord. Alltså lyxen! Tårtan pryddes av minst fem olika sorters bär och gästerna hade med sig alldeles för fina presenter.
Nu är jag mätt i magen och lycklig i själen. Jag känner att jag är på alldeles rätt plats i livet och i världen just nu. På den österbottniska landsbygden, där soluppgångarna är disiga och dagarna händelserika. Omgiven av familj, släkt och vänner som jag känner en gränslös kärlek och uppskattning gentemot. Exakt här vill jag vara. ♥
