Trakasserier är aldrig okej
Idag trillade jag över en svensk lärartidning som publicerat den sjukaste artikeln jag läst den här månaden. En artikel som är lika upprörande oavsett om man är lärare, lärarstuderande eller bara medmänniska. Blowa mig, sa han! är rubriken och redan det säger rätt långt vad artikeln handlar om. En lärarutbildare besökte en högstadieskola för att handleda en av sina lärarstuderande och under det besöket såg hon hur en manlig elev trakasserade en av de kvinnliga eleverna i skolkorridoren genom att trycka tjejens huvud mot sitt skrev och uppmana henne att suga. Helt vrickat. Men min erfarenhet från högstadiet säger mig tyvärr att dylika incidenter sker i högstadieskolor överallt och att det knappast var någon engångsgrej i det här fallet heller. (Eller vad säger ni bloggläsare som faktiskt går i högstadiet just nu?)
I artikeln drar skribenten paralleller till hur en manlig lärare kunde trakassera en av sina kvinnliga kollegor i lärarrummet på samma vis som högstadiekillen trakasserade tjejen i korridoren. Den jämförelsen är rent av fenomenal tycker jag, för den ger en riktig tankeställare. Skulle något sådant faktiskt ske i lärarrummet så tror jag inte att det skulle dröja särskilt länge innan den manliga läraren hade blivit både anmäld och avstängd. Men bara för att det var frågan om en elev i det här fallet - och en högstadielev dessutom, en oansvarig högstadielev som inte visste bättre - så reagerade inte rektorn på annat sätt än att säga att ”pojkar är pojkar”. MEN HALLÅ, VADÅ POJKAR ÄR POJKAR!? Det är ju världshistoriens i särklass knäppaste uttryck och ingen ursäkt till någonting alls. Sexuella trakasserier är väl för sjutton alltid sexuella trakasserier, oavsett om det är 15-åringar eller 40-åringar som utför dem.
Sexuella trakasserier är aldrig acceptabla handlingar.
Inte i något sammanhang. Inte ens på skoj. NEJ.
Jag undrar om rektorn över huvud taget tänkte på vilka värderingar och normer hen tillåter i skolan genom att inte reagera på händelsen. Tydligen tycker rektorn i fråga att det är helt okej att högstadiekillar behandlar sina kvinnliga klasskompisar på ett högst nedvärderande sätt. Att de lär sig att detta beteende är okej och att de sedan i framtiden behandlar sina kvinnliga kollegor på samma vis. Tydligen har rektorn inget emot att uppmuntra diskriminerande beteende, kränkningar och trakasserier. Men alltså... då undrar man ju bara vad som egentligen hände med värdegrunden och jämställdheten?
Hur sjutton ska barn och ungdomar förstå var gränsen till att kränka en annan människa går om vuxna i deras omgivning inte heller förstår det? Det säger ju sig självt att totalt vrickade syner på jämställdhet och sexualitet lever vidare om vi inte reagerar på sådant som vi ser på skolgården, i korridoren eller i personalrummet. Drömmen vore ju verkligen ett trivsammare skolklimat så vad sägs om att vi vuxna, i synnerhet de som arbetar med barn och ungdomar, skulle ta och fungera som bra förebilder för ungdomarna (och kollegorna!) och faktiskt reagera när någon blir kränkt eller felbehandlad istället för att vifta bort det? Vad sägs om att vi tydligt skulle markera vad som inte är okej att säga eller göra? Någon som är med mig?