Känner du dina grannar?
Idag lärde jag känna en av mina grannar. Han är en riktigt trevlig kille som kommer från Kenya och har två jobb vid sidan om sina studier. När jag stod där och pratade med honom i trapphuset kom jag att tänka på en sak som jag har tänkt på så många gånger förut, nämligen hur sällan man faktiskt pratar med sina grannar när man bor så här i ett höghus i en stad. Det sker i princip aldrig.
Har man bott på en liten ort ute på landet hela sitt liv är man van vid att alla känner alla och att alla alltid hälsar glatt på varandra och byter ett par ord när man möts. Flyttar man då in till staden är omställningen stor, för trots att Vasa är en så liten stad så är man ändå anonym. Man är bara en i mängden. Jag misstänker att detta är ett bekant fenomen i de flesta städer.
Jag har snart bott ett och ett halvt år i min lägenhet. Huset har fem våningar och antalet invånare är därmed rätt stort. Ändå kan antalet grannar som jag har pratat med räknas på en hand. Det verkligt intressanta är att de grannar som faktiskt stannar upp och diskuterar eller säger mer än bara hej när man delar hiss oftast är de där som inte har sitt ursprung i Finland. Det är utbytesstuderandena som hälsar glatt och börjar prata. Det är de som är genuint intresserade av att lära känna folk i sin omgivning.
Ibland är jag bara så trött på den där typiskt finska mentaliteten som faktiskt existerar. Man dör inte av att vända upp blicken från hissgolvet och utbyta ett par ord med sina grannar. Man dör inte av att vara mer än bara ett efternamn på lägenhetsdörren. Nej, jag lovar - man gör inte det!
