Så flyktig och så skör, så svår att fånga

6 kommentar(er)
 
Tid. Det är verkligen ett mycket abstrakt begrepp. Ibland flyger den iväg i en himla fart och andra gånger sniglar den sig fram så att minuter känns som timmar och timmar som år. Väntar man på något går den tio gånger långsammare än normalt och gör man någonting roligt går den alldeles alldeles för snabbt. Ibland är tid bara några obetydliga siffror och bokstäver på ett papper. Eller på en gravsten. 
 
Hur tre år redan kan ha passerat sedan min morfar somnade in och lämnade oss, det kan jag bara inte förstå. Den 24 augusti 2009. Efter en sommar fylld av oro, hopp och förtvivlan fanns han plötsligt inte där längre. Borta. Någon annanstans. Någonstans bättre? Och nu har det gått tre år sedan den där dagen. Ofattbart.
 
Men det sägs att tiden läker alla sår, och kanske är det så. Med tiden blir det där tomrummet efter en saknad individ, en anhörig, allt mindre. Det finns fortfarande där, och är stundtals allt för påtagande och överväldigande, men det blir mindre och mindre och ersätts istället av alla fina minnen som finns kvar. Den läker alla sår, tiden.
#1 - dani

Vilket fint inlägg! Går igenom en period som pendlar mellan hopp och förtvivlan också, med en nära anhörig. Kanske du kollade filmen på 3:an ikväll, gjorde inte så att dessa känslor försvann precis? ;)

Svar: Nej, den såg jag inte. Så jobbigt, jag vet precis vad du går igenom... Ta hand om dig ♥
TIDSTJUVEN

#2 - mamm

Så fint skrivet! Jag vet vad morfar och du betydde för varandra <3

Svar: Kraaam ♥
TIDSTJUVEN

#3 - Christina

Fint skrivet, å det är nog som du säger. Lättare blir det för varje dag, men ibland saknar man dem så det gör ont.

Svar: Tack. Ja visst gör det stundtals ont inombords, men man klarar det.
TIDSTJUVEN

#4 - ann-sofie

svar: oj vilket sammanträffande, haha :) Ibland är det ganska spännande hur alla-känner-alla principen fungerar i byar :)

Svar: Eller hur! :D Haha, jag vet till och med vilket hus du bor i nu. ;) Scaary.
TIDSTJUVEN

#5 - Annika

Stämmer! Såklart saknar jag min morfar som dog för 12 år sedan, men jag gråter inte längre över att han dog :/ Min farmor dog för ca 3 månader sedan, det var hemskt för ingen var beredd på det. Ibland har man sämre och bättre dagar. Det knäppa är att jag inte fattar att hon är död ännu, utan jag tror att hon lever ännu. Begravningen gick förvånansvärt bra och jag trodde jag skulle bryta ihop då de skulle föra ner kistan ner i marken. Jag bröt inte alls ihop, för jag förstod inte att det var farmor i kistan utan trodde det var någon helt annan människa där. Tror en sak var som en tröst, för jag kunde svära på att jag såg svaga konturer av en människa på bänken bredvid i kyrkan. I ögonvrån har jag även sätt då hon går på gården och ibland känns det som någon pratar med mig på gården fast jag är helt ensam där.

Svar: Man kan fråga sig vad som är lättare, att vara förberedd på att det ska hända eller att man inte alls är beredd... Oavsett vilket tror jag nog att det är precis lika jobbigt och tungt att gå igenom. Så fint ändå att du känner att en del av din farmor fortfarande finns kvar hos dig. :)
TIDSTJUVEN

#6 - ann-sofie

svar; haha scary indeed ;)